Start

Varmt välkommen!

 

"förflugna fåglar"

E. Södergran

 

 

Nyhet

 

Om Olympe de Gouges feminism och franska revolutionen.

 

Målning Nanine Vallain

(1793)

 

Dela förlag, 2016

126 sidor.

 

Jämför pris

"Så sant! Så mycket bättre att äventyra sig själv än andra. Mänskliga samhällen ska de inte vara biofila, kärleksfulla, livsbejakande? Om de kräver offer, är deras syfte inte förfelat? Ser du hur vi börjar likna Antigone och Kreon?"

 

Ur dramat, s 99.

________________________________

 

Beyond meat

 

De möts på Götgatsbackens mitt. Vinden pinar i nedlutet, stinger i ögonen, det är på eftermiddagen och de måste tränga sig fram på trottoaren. Mobilen låter i handväskan på handleden, hon nonchalerar signalen.

 

”Det känns mer som att det var igår.”

”Ja, som igår.”

 

Vid Björns trädgård sneddar de åt vänster, förbi tricken. En folkklunga delar en flaska, en annan har slagit läger på marken med pappersmuggar invid fötterna.

 

”Jag har inget löst att ge – har du?”

 

På caféet är det fullt vid borden. De ska sätta sig i trappan med sojalattes, chokladkakor, vattenglas när det blir ledigt vid det minsta bordet, ett oljefat på högkant. Inget förstahandsval men bättre än att sitta i trappan. De tuggar och sörplar, känner värmen komma tillbaka i ansiktet. Hon sluter händerna runt sin latte, studerar det lilla bordet och bordsytans murade tegelskärvor.

”Saknade delar. Bortslitna eller medvetet bortpillade. Är det utsmyckning eller är det konst?”

”Du menar som: Är det en bra bok eller en sann bok?”

”Är du snabb eller är du reptilsnabb. Svaret är Ja: ’Ej vill jag äga den skribentens Musa som gör sin konst till ytligt pynt

och söker oss med himlens stjärnor tjusa

men byter äkta gods mot falska mynt’.”

”Shakespeare?”

“Troligen inte Shakespeare. Troligen Shakespeares syster.”

”Aha. Äkthetsestetik. När skönhet kan liknas vid Östersjöns algslöjor i augusti.”

”Det var sarkastiskt sagt.”

 

Hon lämnar bordet för att hämta servetter på bänken längs med väggen invid kassan och köket, nickar till några bekanta i trappan, återtar dialogen innan hon satt sig:

”Vad gör du när allt står på spel? Men alla låtsas som om inget stod på spel? Jag menar, hur mycket fakta behövs? Fler tsunamier, orkaner, obadbara stränder? I början tänkte jag att nu tas de nödvändiga besluten, nu kan jag ta det lugnt, nu är det lugnt. Men det är inte lugnt, det är så in i helvete jävla sent.”

”The Hamlet Doctrine? Knowing too much, doing nothing. Med Sarah Bernhardt i rollen som Hamlet. Har du sett den förresten? Tvåminutersfilmen från 1900.”

”En äkta byxroll.”

”En damask-roll.”

”En roll för strumpbyxor.”

”Ha!”

 

Hon fångar upp jackan som glider mot golvet, lägger den i knäet. Ägnar sig åt chokladkakans kladdiga överdel, tar kletet med fingrarna, lägger det på tungan.

 

”Men du.”

”Ja.”

”Att ge upp finns inte. Den som inte satsar sitt liv, har inte satsat något alls!”

”Det är någon annan som satsar.”

”Ja, ja. Någon annan som satsar. Andras liv.”

 

De sjunker ihop på varsin sida om bordet, lyssnar uppmärksamt till Linda Piras senaste i caféets högtalare.

 

”Så jävla bra. Lite Thomas Bernhards mamma: ’Vi tror vi talar med människor och sedan är det bara köttätande dumhuvuden, exalterade, storhetsvansinniga.’”

”Ja, eller en smula Agatha Christie? ’Det är en helt vanlig gata. Ingen umgås med varandra, de hatar varandra ändå.’”

”Inte alltid. Tänk på Katrineholm. Människor reste sig, målade jättelika röda hjärtan, klistrade över de fascistoida symbolerna. Först var allt hat, sedan var allt kärlek.”

”Nu drömmer du.”

”Nä, Vasa Real gjorde likadant.”

 

Hon rätar upp sin kropp, lyfter över det sista av chokladkakan till vännens fat:

 

”Men här är det åtta-till-åtta. Snabb, snabbare, snabbast. Allt för det ytliga pyntet, de falska mynten. Ingen snackar om att mänskligheten inte längre rår på det som redan orsakats. Ingen talar om att utsläppen som kan tas ned på en gång – dikväveoxid och metan – ligger gömda under såsen på tallriken.”

”Och folk vill inte se möjligheten till dagligt motstånd, menar du.”

”Nej, exakt. Äta den andra, äta sin granne, äta Alltet. Det är för banalt och för stort – ogörligt att begripa.”

 

Hon böjer sig över tunnan, den halvdruckna latten, den tomma assietten:

 

”Om inte?”

”Vadå?”

”En ögonöppnare. En paradoxal sådan.”

”Vad menar du?”

”En restaurang i New York, eller om det var någon annanstans, ja det var i en New York Times-artikel, hur som helst, Galliformes-bitarna hade blivit förväxlade med växtbitarna, alltså fågelbröstbeställarna fick växtkött men ingen, ingen enda av dem upptäckte något. Ingen klagade.”

”Coolt och tragikomiskt. Av misstag lurad att rädda andra, sig själv, biosfären, hydrosfären, atmosfären.”

”Eller snarare underbart misstag, vidunderligt slarv, finmodulerat bönprotein inbytt för den levande varelsens vingar och andetag. Likt en internationell basinkomst av tusenlappar istället för en tjuga i någons pappersmugg.”

”Och ingen klagade.”

”Ingen klagade.”

 

Hon drar i sin lugg, lägger testar av hår bakom örat, sträcker upp armarna i luften ovanför huvudet.

 

”Hellre en sann berättelse än en populär berättelse.”

”Även om samtiden inte ser den.”

”Sannolikt så.”

 

De ställer disken i brickställningen, plockar ihop sina saker, går uppför trappan, ut ur lokalen.

 

Vinden har mojnat, ljuset slår i ansiktet. Hon synar plånboken i handväskan:

 

”Jävlars jävlar.”

”Vadå Yrsa?”

Hon vänder sig om, ler:

”Nä, det var inget. Jag la rätt lapp.”

 

 

Bidrag till Artister mot speciesism www.speciesism.se

- text till samlingsplattan stoppa våldet 2014

 

Copyright LG