Föredrag 2005

Den förbisedda huvudrollen – föredrag i sammandrag från 2005 - 2016

Det vanliga i vår kultur är att begreppet 'djur' hänvisas till marginalen. Frågor om djur anses vara en bisak. Att diskutera djur inom den mänskliga kulturen blir enligt det dominerande synsättet (och som regel) detsamma som att ägna sig åt något irrelevant. Men det som anses oviktigt är ofta intressant. En anledning till förbiseendet av 'djur' är ovanan att glömma det relationella. I statsvetenskaplig och historisk forskning ingår ännu inte relationen till de andra 'djuren' som givet studieobjekt. Men om de andra djuren ses som en del av en relation, då blir bilden en annan. Vad betyder det för samhället att människor kuvar och dödar djur? Vad betyder det för våra mellanmänskliga relationer? Låt mig utgå från Aristoteles (384-322 f Kr) när han skriver i sin bok Politiken: "[D]et är naturligt och fördelaktigt för kroppen att styras av själen och för känslorna att styras av intellektet och förnuftet. Om de däremot vore jämlika, eller själen var underordnad kroppen, skulle det vara skadligt för dem båda. Hos människor och andra levande varelser är det på samma sätt; tama djur är bättre till sin natur än vilda, och det är mycket bättre för dem att styras av en människa, ty därigenom tryggas deras överlevnad. Vidare är männen starkare än naturen och kvinnorna svagare, och de förra bestämmer medan de senare lyder. På samma sätt måste det vara när det gäller människor generellt. Det finns de, som skiljer sig lika mycket från varandra som själen från kroppen och människorna från djuren; så är det med dem, vilkas funktion det är att arbeta med kroppen och som inte kan åstadkomma något bättre. Dessa människor är slavar av naturen, och för dem är det bäst att vara underordnade detta styre, liksom för de ovannämnda."

Om vi gör en maktanalytisk tolkning av Aristoteles slavteori framträder djurens roll. Aristoteles skapar en definition av den fullvärdiga varelsen. Denna varelse äger en själ, tillskrivs förnuft, kategoriseras man, är en fri medborgare, inte en kroppsarbetare, tillhör den geografiska lokalgruppen samt äger en vanligformad kropp. En liten grupp varelser uppfyller dessa kriterier. De övriga utgör en betydligt större grupp. De äger inte den egna kroppen, tillskrivs känslor och tillhör de motsatta kategorierna: djur, kvinna, kroppsarbetare, slav, främling, icke vanlig kropp. Observera här att det inte räcker att vara människa, man, icke kroppsarbetare. Personen måste även vara vanligformad: en penis på huvudet istället för i grenen duger ej. Den förment fullvärdiga formen är exteriört definierad. Att tillhöra en geografisk utanförgrupp innebär likaså diskvalificering. Minoriteten fullvärdiga är ämnade att styra. Hur vet vi detta enligt Aristoteles? Jo, själen ska styra kroppen, förnuftet ska styra känslorna. Djuren tillskrivs kropp och känslor medan den privilegierade mannen tillskrivs själv och förnuft. Djuren får rollen av att rättfärdiga hur de fullvärdiga ska behandla de övriga. Så som djuren så också de andra kategorier vilka tillskrivs mera kropp och känslor. Och om de icke fullvärdiga övriga vägrar låta sig styras? Aristoteles: "[K]rigskonsten är på sätt och vis ett naturligt sätt att förvärva egendom - jakten är ju en del av krigskonsten. Man bör tillgripa den mot djur och mot de människor, som trots att de är bestämda att lyda, ändå inte vill det, eftersom denna typ av krig är rättfärdig av naturen." De övriga - de som är bestämda att lyda - görs till föremål för underordning. De ska domesticeras, det vill säga kontrolleras och tjäna de fullvärdiga. Om de vägrar att underordna sig, hotar våldet. Krig alternativt utrotning.

Vi har en maktfigur: [bild] Matrisen vill jag kalla för den fullvärdiga formen i den hierarkiska ordningen. I toppen återfinns den privilegierade mannenmänniskan som låter döda djur - i jakt och/eller genom domesticering och djurhållning. I relationen till djuren finns träningsarenan för att få eller bibehålla makt – även mot andra människor. Och här finns resultatet av denna träning: det fullvärdiga proteinet, kött från de dödade djuren. Denna maktsymbol blir det åtråvärda köttet, maktens föda. Nedanför minoriteten återfinns de övriga människorna, de inte lika fullvärdiga alternativt mindervärdiga. Dessa människor tjänar/producerar, odlar, säljer, föder upp, vaktar/utfodrar, slaktar, bereder, tillagar, serverar. På Aristoteles tid och faktiskt fram till slutet av 1800-talet är kött från djur sällsynt mat för majoriteten i Europa. I botten av samhällsordningen återfinns djuren. De fria i naturen och de fängslade, domesticerade i kulturen. Ordningen finns i två storlekar, den stora samhälleliga och den mindre familjära. Båda är patriarkala. I familjen styr mannen (pater familias) över familjens medlemmar, familias (husslavar). Kvinnan, liksom tjänare, barn och djur ägs av mannen. Ingen kvinna har politiska rättigheter. De privilegierade männen utövar fri sexualitet. Med andra män eller med kvinnor eller med båda. Kvinnor däremot kan vara hustrur alternativt konkubiner, hetärer eller slavar. Hustrur föder de legitima barnen. Den fullvärdiga människan – husbondens – perspektiv kallar jag antroandrocentrism. Perspektivet är präglat av utsikten från pyramidens topp. De andra längre ned synes mindre, mindre värda. Hur gick det till när den västerländske mannen blev överordnad? Det kan vi inte säkert veta. Men att mansmakten byggdes med hjälp av jakten på andra djur – det är rimlig spekulation. I 156 undersökta icke-teknologiska samhällen fanns ett tydligt samband mellan animalisk föda och mansmakt (P. Sanday 2002). Användandet av vapen i födoanskaffning övade i känslomässig avtrubbning: att kunna skada och döda andra varelser. Vapnen kunde vändas mot kvinnor och barn, främlingar och fiender.

Den känslomässigt distanserade relationen till andra djur måste ha påverkat kulturens förhållningssätt till andra människor: Är den andra, den främmande varelsen, en person att respektera och samarbeta med? Idka handel med och lära av? Eller är den andra ett det att betvinga – eller till och med utrota? Valet av föda bidrar till att skapa och bevara det ojämlika samhället. Samhället blir köttnormativt: institutioner, strukturer, relationer, handlingar upprätthåller normen om de andra levande som kroppar att underordna, som kött att förbruka. Köttism är den ideologi vilken uteslutande likställer "kött" med våld mot levande varelser. I rättfärdigandet av den elitär-patriarkala makten i den västerländska historien tilldelades förbrukningen av djuren en huvudroll. Samma typer av konkreta tvångsmedel användes för att kontrollera den levande "egendomen" vare sig den bestod av människor eller andra varelser: vapen, järnfängsel, piskor, avskiljande av nära och kära. Begreppet "som djur" blev till hyperexploatering: 1. Djuren exploateras av en minoritet maktägande människor. Exploateringen ses som uttryck för naturens ordning/naturligt trots att det är ett uttryck för människors/elitens kulturval (val i en föränderlig kultur). Som djur blir lika med som djur gör trots att som djur snarare är lika med som djur behandlas (av människor). 2. Behandlingen av djur får rättfärdiga elitens underordning av människogrupper. 3. De exploaterade djuren utnyttjas som orsak till och får bära ansvar både för förbrukningen av dem själva och för förtrycket av människogrupper.

Från och med 1870-talet blev det västerländska patriarkatets högst värderade förtäring till industriell produktion på löpande band. Kött från djur äntrade marknaden i stor skala. Från 1945 kom produktionen och konsumtionen att öka flera gånger om. Från 1960-talet intensifierades uppfödningen. Djurfabriker innebar exporterad animalieproduktion - med gigantiska kostnader. Kostnaderna för ignorerandet av djurens lidande i människosamhället kan sammanfattas i vad som går oss förbi: 1. bidraget till den globala svälten då arealer används till foderodling för köttproduktion istället för att föda människor direkt 2. bidraget till klimatkrisen då djur föds upp i stora antal - totalt 18 procent av växthusgaserna 3. bidraget till världens miljö- och vattenkris där djurhållningen utgör en av de två till tre största orsakerna enligt FN 4. bidraget till hälsorisker/pandemier där djurhållningen är ursprungskälla

Varför har vi ett samhälle? För att hjälpas åt att hjälpa dem/oss som behöver det, är ett svar. Samtliga befinner vi oss i svaga positioner någon gång: som små, som sjuka, som drabbade av sorg, mellan arbeten, som gamla. För ett humant samhällsbygge krävs medkänsla och sympati, inte förakt för underläge. Vår kultur präglas av den våldsamma relationen mellan människor och andra djur. Men relationen omtalas sällan. Istället används kategorin djur som gemensam spottkopp. I vår köttnormativa kultur finns mängder av tekniker vilka tjänar till att bevara maktförhållanden. Två av dem används ofta i medierna: söndring och syndabockar. Människor har behandlats så illa som djur. "De blev behandlade som djur." Alternativt: "Djur har det bättre än människor." Kategorin djur används för att visa på hur illa något är ställt. Underordnade eller drabbade grupper som äldre i Nord, svältande i Syd ställs mot kategorin djur. Men jämförelserna skämmer båda kategorierna. Resurserna återfinns inte på botten av pyramiden utan hos eliten i toppen. När olika underordnade/resurssvaga grupper ställs emot varandra söndras gemensamma intressen till fördel för en minoritet i maktposition. Så blir den maktfigur som utgjorde Aristoteles samhälle aktuell också för att beskriva dagens värld: Den globala makten är fortfarande i huvudsak manlig, från Nord och består av en minoritet. En tiondel av mänskligheten äger 85 procent av världens egendom finansiellt och materiellt (World Household Report). Män besätter världens parlamentsplatser till 80 procent (FN) En femtedel av mänskligheten använder 80 procent av världens totala resurser. Bland världens fattiga är kvinnor och barn överrepresenterade. I den absoluta botten återfinns (de andra) djuren. Djur framställda i fångenskap dödas årligen i över 50 miljarder (FAO). Djuren i det fria minskar i antal, mellan 1970 och 2000 med nästan 40 procent (WWF). 90 procent av de stora fiskarternas populationer är borta. Inom 40 års tid är "matfiskarna" borta.

Ett humant samhälle – ansvarigt, empatiskt och rättvist – förutsätter att alla ingående grupper beaktas. Att människor delar på resurser samt undviker att använda våld och dödande mot andra. Andra djur är utsatta för storskaligt våld av människor i de mänskliga samhällena samtidigt som de i den allmänna debatten ofta används för att omrikta människogruppers krav på förändring – från krav uppåt till krav nedåt. Denna sorts politik liknar det författaren Arundhati Roy kallat fascistisk matematik. En solidarisk matematik gör istället upp med det mest basala våldet i samhället: det slentrianmässiga dödandet för protein. Därigenom undanröjs inte bara stora bidrag till dagens miljökris. Samhället vinner även resurser till underordnade grupper. Subventionerna till dagens köttproduktion kan exempelvis gå till äldreomsorgen och dess anställda. Kapital kan omriktas till uppbyggnad av en inhemsk livsmedelproduktion i länder som lockats att förlita sig på export av grödor vilka används till foder till de uppfödda djuren i Europas köttproduktion. Medierna och reklamen från köttproduktionen har fått oss att se antroandrocentrism och köttnormativitet som det normala. Vi matas med föreställningen att "djur"/natur är lika med våld. Att våldet mot djuren är en naturlag och att djurs intressen därför står i motsättning till vår egen välfärd. Men våld som utövas av människor är uttryck för en uppfattning om naturlig makt. Människors våld är valbart, inte nödvändigt.

Kanske avläste Aristoteles sitt eget samhälle och ansåg att såsom är – så bör vara. Men – ur det som är kan inte enkelt härledas vad som bör förhålla sig. Det som är eller har varit visar vad som har varit möjligt men säger litet om vad som kan bli verklighet nu eller i framtiden. Vi får till exempel inte glömma att in på 1900-talet hade de underordnade kategorierna kvinnor respektive kroppsarbetare fortfarande inga politiska rättigheter i Västerlandet. Kampen för jämställdhet och jämlikhet förändrade förhållanden i samhället vilka länge hade framstått som för evigt gällande. Mycket återstår, på många plan. För kategorin djur krävs ett nytt tänkande som ruckar på köttismen och köttnormativiteten. Här krävs ett igenkännande av de val i relation till djur som erbjuds och kan skapas i kulturen. Exempelvis: Upphäv de språkliga monopolen och skapa nya definitioner av "kött" och "mjölk", "bonde" och "jordbruk". Erkänn de många ickevåldsliga sätten att framställa en proteinmassa liksom de många ickevåldsliga mjölksorterna (exempelvis havremjölk och ärtmjölk). En bonde kan vara en växtodlare och ombesörjare av betande djur istället för att ingå i en våldsproduktion. Ett jordbruk kan vara ett brukande av jorden, snarare än en uppfödning för slakt. Rikta jordbrukets stöd, subventioner, krediter, skattelättnader bort från dödande i riktning mot fredlig, det vill säga huvudsakligen vegetabilisk, produktion.

Den västerländska civilisationens huvudsakliga relation till djuren har genom historien spelat en stor roll i att lära ut förakt för svaghet. Hur kan relationen förändras så att den istället undervisar i respekt och medkänsla? En väg kan vara att pröva att se relationen underifrån: Djurs intressen är inte ett etiskt hot mot ett humant samhälle. Djurs rätt är en förutsättning för ett humant samhälle. Den västerländska historien visar: Själva bristen på respekt för andra djur har bidragit till våld och död i mellanmänskliga relationer. Själva bristen på respekt för andra djur har bidragit till underordningen av människogrupper. Idag utgör samhällets arrogans mot djur bidragande orsak till krympande försörjningsmöjligheter för fattiga människor världen över. På lång sikt kan respekt för andra djurs liv spela en huvudroll i kampen för global mellanmänsklig solidaritet och överlevnad.

copyright LG