Jag talar som skribent och författare i första hand, politiskt syftande i andra hand. Varför vill jag betona detta? Därför att jag tar risker och jag tar mig friheter. Det vill säga, jag agerar som skapande människa, som feministisk skribent, som feministisk röst i en demokratiskt strävande kultur. Min hållning är att kritisera; jag håller upp för granskning; om jag får nya fakta och nya insikter då gör jag nya övervägningar. För mig är det jag just nu håller för sant viktigare än det som just nu av någon anledning anses taktiskt rätt. Det är olika roller. De texter jag skriver inkluderar ofta, när det är relevant, andra levande varelser eftersom det i mänskliga kulturer finns en massa sätt att inte göra just det. Snarare finns det en mängd medvetna och omedvetna sätt att understödja eller bidra till kulturell exploatering av andra varelser; genom språket, genom bilder, genom utelämnanden eller förringande eller förlöjligande av fakta och bilder, genom stigmatisering och vad jag kallar hyperexploatering, det vill säga när en på olika sätt ger dem som har utsatts och utsätts skulden för det de utsätts för. Det här intresserar mig. Hur görs det möjligt att hela tiden, drip drop, bevara acceptansen för exkludering och underordning i väv med andra exkluderingar och underordningar? Kategorin andra varelser är i detta avseende oändligt intressant; utan den blir det mesta betydligt mer obegripligt än det redan är.
Den stora surrealisten Meret Oppenheims konstverk ”Ma Gouvernante” (bild) pryder omslaget på boken Skönheter och odjur, en feministisk kritik av djur – människa-relationen, den bok jag har haft förmånen att undervisa och tala utifrån i tio år vilket jag är mycket glad och stolt över. När Oppenheims verk ställdes ut 1936 blev en åskådare så arg att hen gick fram och slog sönder verket; en replik fick därför göras för Moderna museets retrospektiva Oppenheimutställning 1967. Varför blev åskådaren så ilsken? Jag ska inte svara på frågan men genom denna föreläsning förstås antyda ett svar. Den som vill läsa en närmare tolkning av Oppenheims verk kan läsa essän ”Äta eller ätas” från 2005 som finns på sid 140 i samlingen med den kritiska titeln När kultur blir natur från 2013. Kanske skulle en kunna tro att Skönheter och odjur-bokens titel exempelvis handlar om att män är skönheter och kvinnor är odjur och ja, det stämmer till viss del: idealet den besuttne mannen-medborgaren-människan som normerande skönhet och den protesterande kvinnokategorin uppfattad som odjur. Men titeln är i första hand tänkt att provocera, röra om, revolutionera, få igång en fri tankeprocess som vågar resonera kring vilken exteriör som historiskt och idag anses skön eller otäck, fullvärdig eller ovärdig och varför. Titeln är tänkt att väcka idéer kring normer om hur samhällskulturen anser att en varelse ska se ut för att bli respekterad. Hur det anses att en människa ska se ut för att bli respekterad. Hur människors uppfattningar om vad som är högt och lågt, fint och fult, värdefullt och mindre värdefullt är kopplat till en varelses exteriör och hur detta är kopplat till maktförhållanden – och hur dessa kulturella uppfattningar och ovanor har påverkat den västerländska historien och nutiden.
Undertiteln till boken lyder: ”en feministisk kritik”. Vad har feminism med saken att göra? En del av reaktionerna som undertiteln har fått tyder på att feminism fortfarande kan framstå som någonting egendomligt, som ett obehövligt särintresse, som en liten ful(-snygg!) slokhatt en tar på sig för att skrämma barn med. Men att utesluta feminism och genusraster är detsamma som att stänga ute halva erfarenheterna, veckla ut halva kartan, dölja halva historien och på så sätt komma i avsaknad av den hela bilden. Det är att förytliga den halva eller hela bilden; att lämna den utan tecken för dimensioner. Kanske spelade marginaliseringen av feministiska perspektiv in i mottagandet av Skönheter och odjur-boken, kanske användes okunskap om feminism för att läsa men inte riktigt erkänna boken trots dess civilisationskritiska, det vill säga dess allmänna anspråk. Hur som helst är liknande bemötanden av personer och prestationer inte ovanliga trots att feminism idag är en etablerad del av det demokratiskt strävande politiska, ja parlamentariska, systemet till och med. Så etablerad att den som inte vill erkänna sig till grundläggande feminism, alltså kvinnokategorins lika rätt, nog får sägas vara den som är marginell och dessutom demokratiskt mycket tveksam eftersom avfärdanden och marginaliseringar av feminism innebär att folk som kallas kvinnor i så fall inte borde ha lika politiska rättigheter i samhället och inte borde berätta historien ur den egna tillskrivna kategorins perspektiv, det vill säga ur könsmaktsperspektiv.
Vilket är som att både ha missat skolans värdegrundsdag och skolans historielektioner. Eller borde vara som att ha missat lektionerna eftersom skolan och skolans läroböcker, utgivna av till synes ålderdomligt tänkande förlag, fortfarande inte alltid lär ut den hela bilden utan mera lär ut vad en kan kalla elitär manshistoria: För något halvår sedan visade Dagens Nyheter att i de mest använda historieböckerna i svenska skolan idag förekommer det fler namn på nazister än det förekommer kvinnliga namn. Nå, det är inte alldeles säkert att det är bättre på universitetskurserna i historia. Jag vet inte hur ofta och mycket kurserna numera är fokuserade på megalomaniska mansnamn i skeenden och kurslitteratur men jag vet att det fortfarande kan saknas genusraster liksom andra maktkritiska raster som lyfter alla de grupper i samhället vars historier inte skildrats i den traditionella historieberättelsen. Ett sådant raster, en sådan bildningsskuggad kategori, kallar jag djurkategorin. Skönheter och odjur-bokens syfte är att söka råda bot och särskilt notera termen ”djur” ur ett allmänmänskligt maktperspektiv. Boken utgår från en hypotes för att sedan pröva vad som händer om hypotesen får fritt spelrum i berättelsen. Skönheter och odjur är inte avsedd att redovisa sanningen eller ens redovisa en av många sanningar men att tillämpa ett underifrånperspektiv inklusive djurkategorin lite som ett experiment. Här kan en med fördel associera utifrån Annika von Hausswolfs ”Digging for history” (2015), ett verk som just nu visas på Göteborgs konsthall. Att gräva efter historien eller historier. Etymologiskt härstammar ordet historia från det grekiska verbet ”att fråga”. Historikern är den som ställer frågor: Vad händer om vi gör så här; vad händer om vi gräver efter historier här? Begripliggörs något tidigare ouppmärksammat eller svårförståeligt förhållande? Berättarrösten i boken Skönheter och odjur kan sägas vara anspråksfull, som en slags voice of god men den kan också sägas vara anspråkslös eftersom den inte föreslår att det här är det enda sättet att se och berätta historien, eller historierna på. Vad säger relationen till andra varelser – ”djur” i det västerländska samhället – om oss människor? Hur uttrycks relationen till andra varelser i litteraturen, i konsten, i filmen, i musiken, i matkulturen, i ekonomin, i vardagens små situationer? Vilken relation, har denna relation, till mellanmänskliga relationer? Hur upprätthålls patriarkalt köttnormativa strukturer – grundade i föreställningen om ett enda fullvärdigt protein, det som anskaffas genom våld och dominans – hur upprätthålls denna föreställning, denna praktik, med hjälp av olika härskartekniker, sätt att bevara den rådande ordningen och dess maktförhållanden?
Med sådana frågeställningar tvingas en befatta sig med många historier. Historier om våld; berättelser som vittnar om våldets auktoritära karaktär, som börjar med en relation, som börjar med ett outtalat konstaterande, inte av tillfällig och med samtycke, lekfull och turtagande, utan av permanent överordning (bild): Jag har rätt att kontrollera dig. Jag kan göra vad jag vill med dig. För att skilja på själva djurvarelserna och de mänskliga föreställningar som skapats om dem kan den omfattande ”djur”-kategorin, med alla dess olika arter och individer ses som en av människor socialt och politiskt skapad kategori, förenad av den mänskliga överordning och behandling varelserna utsätts för. Eftersom varelser i djurkategorin har egna liv och intressen av att leva artegna liv måste de sägas påverkas etiskt och socialt av människosamhällens etik, politik och näringsverksamhet. Här finns generellt sett två sorts olika relationer: den till varelser som lever fritt i det vi kallar naturen eller miljön och den till varelser som lever i eller på gränsen till de mänskliga samhällena, de som innestängts i till exempel animalieindustrier, försökslaboratorier och pälsfarmer och fjäderfarmer samt de som lever i familjehem; alla på lite olika plats i djurens klassamhälle i det mänskliga klassamhället. Historiskt sett betecknas djurkategorin dels av stigmatisering, dels av exploatering. Termen förekommer ymnigt i historiska dokument när makthavare diskuterat och rättfärdigat politiken i förhållande till människogrupper de ämnat kvarhålla i underordning (exempelvis kategorin kvinnor) och skapa förtryckande relationer till (exempelvis kategorier av människor på andra kontinenter). Skönheter och odjur-boken visar hur djurkategorin är en del av det historiskt-koloniala projektet: våldet mot människor tar språng i våldet mot djuren.
Men på grund av att djurkategorin alltjämt ses som en legitimt underordnad kategori, och eftersom djurkategorin vanligtvis inte analyseras historiskt utifrån makt, blir det ofta problematiskt att lyfta hur denna kategori exploateras och hyperexploateras materiellt och diskursivt. Jag vill mena att termen djur inte sällan uppfattas som ett slags d-ord – i analogi med feminist-ordet, kvinna-ordet och andra laddade och/eller avsett nedsättande ord – där d-ordets egenskaper fungerar neutralt eller positivt i naturvetarsammanhang, men i samhällssammanhang, i mänskliga sammanhang, i humaniorasammanhang riskerar att förvandlas till en sorts trigger som kan göra att diskussioner går i baklås, och där reaktionen kan åtföljas av en uppmaning: Tala inte om ”djuren” när du talar i kulturen. Säg inte ”djur” och kultur, för då går allt ur. Men med en avvisande reaktion på djurkategorins huvudroll behöver vi inte undra hur det kommer sig att det saknas kunskaper och diskussioner om hur det gick till när våldspraktiker mot djur – världen över, i alla patriarkala kulturer, i lite olika grad – användes och alltjämt används för att behandla andra människor på barbariska sätt. Varför berättelsen om hur det gick till när de vi kallar ”djuren” stängdes in i den mänskliga kulturens uppfödnings- och slaktindustrier, för att som livlösa kroppar göras till mindre bitar i restaurangkök och hemmakök, för att ställas på finborden; ja hur det kommer sig att denna berättelse hamnat utanför den ordinära civilisationskritiken. Hur det gick till när kött från ”djur” – denna elitmaskulint vördade föda – gjordes till vardag för européer på bara fyrtio år.
Före 1870-talet åt inte den stora majoriteten i Europa kött till vardags. Vad än julkalendrar och populära historiska matprogram låter påskina. Kött från dödade djur till vardags är ett resultat av en industriell löpandeband-produktions marknadslansering för drygt hundra år sedan. När Erik Haag och Lotta Lundgren (bild) lärde barnen att ”korven är en familjemedlem”, i julkalenderns avsnitt tre eller fyra, då hade de rätt; givet att de hade ätit gröt, fisk och rotsaker och druckit svagdricka i 23 av programmen och korv och skinka först i det 24:e (på julafton). Sorry to say, men korven var inte en familjemedlem på 1200-talet, korven gjordes till en familjemedlem på 1900-talet. På samma gång som grisen blev ett ting för konsumtion, alltså inte en familjemedlem. Men alla älskar Historieätarna – även vegosar, även jag. Men alla älskar inte programmet Vegorätt där två unga kockar ur kvinnokategorin gör en ambitiös programserie – minus producentens märkliga estetik! – men får möta massiva och onyanserade nedgöranden från sin egna. Och andra som passar på förstås. Svettiga karlköttkockars egensinne uppfattas vara sköna program för alla, fredliga tjejkockar med eget geni däremot är helt fel och absolut inte för alla. Ja, reaktionerna på Vegorättserien avslöjade allas vårt socialt inlärda feminitetsförakt utan att någon reagerade, jo skribenten Tara Moshizi – och sedan följde andra. Men vem vet, snart sänder kanske SVT program som ”Fruktkött med Sven-Erik Bucht” där landsbygdsministern kommer ut som garderobsvego och TV4 storlanserar serien ”Plura i salladslandet”. Som vi förstår börjar problemet här och någon annanstans; i uppfattningen om den förment normala och vanliga slakt- och jakt-matkulturen som oproblematisk och opolitisk och ideologilös, som en självklar kulturföreteelse bortom granskning; fast denna den första kulturen i allra högsta grad hör samman med och är en fundamentalt bidragande faktor till annan djupt historiskt rotad överordning och underordning och hur dessa maktförhållanden har iscensatts tillsammans.
Vilket är Skönheter och odjur-bokens tema. Boken prövar och kritiserar den ideologi som tillåter illabehandling av individer i kategorin djur, den ideologi jag kallar köttism, s 69 – 70 i boken, och som när den blir till handlingar, relationer och strukturer, accepterar och reproducerar det som i boken kallas för köttnormativitet: alltifrån koloniseringen av djurs reproduktion genom våldet i inseminationerna och separationerna, i instängningen och alieneringen, i våldet och dödandet i produktionen, i de mänskliga ojämlika ojämställda hemmen och det uråldriga och kvardröjande våldet där, i Sverige som lydnad och husaga sanktionerat ända till 1921, mot husdjur mot drängen och pigan, mot barn sanktionerat fram till 1979, till den manligt kodade köttkosten vid middagsborden. Och idag kanske särskilt i de professionella köttköksregionerna. Ett nutida färskt exempel är fem gånger finalisten i Årets kock, Niklas Ryhnell som nyligen, den 19 mars, kallade sina restauranggäster för ”veganhoror” och ”nu ska den fittan ha dessert också” på Facebook. När han sedan blev tillsagd och därefter intervjuad menade han att han ångrade sig men att han inte var rädd att förlora gäster utan det han var mest rädd för var: ”att folk ska tro att jag är ett jävla svin, att folk ska se mig på stan och peka, titta där går det där jävla svinet.” Intressant här, tänker jag, är hur denne kockfinalist inte är intresserad av huruvida hans restauranggäster, veganska eller ej, har lust att komma tillbaka till hans restaurang; hur det han bryr sig om är ifall han ska bli illa ansedd av folk på stan, som han då antar inte är veganer. Ångern över handlingen gäller alltså inte veganer, inte heller folk i kategorin ”horor”, läs kvinnor, en beteckning som här ska verka nedsättande, liksom synonymen för grisar, som kocken här använder som för att visa, kanske var det hela börjar och vad som då verkligen, enligt honom, är värt att hata och förakta, nämligen den gemensamma spottkoppen ”jävla svin”. Men ”hora” är ett ord från 1500-talet för den som har utomäktenskapligt sex; ni vet det där som de flesta har nuförtiden; vi kan förmoda att även kocken ingår i denna stora kategori; ”fitta” är ordet för den mirakulösa plats ur vilken, inte alla men många, kanske även kocken, äntrar sitt liv, alltså en plats att vörda och fira; ”svin” är benämningen för den evolutionära frände vars DNA nära liknar människors, och därmed automatiskt även Ryhnell.
Vad denna kock sålunda gjorde var att ställa ut den professionella köttköksregionens hierarkiska, kvinnoföraktande, grisföraktande, självföraktande och köttlagande sociologi; ett patriarkalt mikrokosmos, en karikering av köttsamhället i bjärt belysning. Nå, det är alltid mödan värt, ja högsta prioritet i de här sammanhangen, att något skilja på sak och person, människan och handlingen, att hantera och inte börja likna kontrahenten; att tala istället för att hata – och att därför, när vi nu vridit det semantiska vapnet ur kockens hand, tacka kocken för det övertydliga exemplet. Också för att exploateringen av djurkategorin sitter i samhällskulturens själva väggar på liknande sätt som samhällena idag är präglade av klassifiering, könifiering, rasifiering, heterofiering, funkofiering, ålderfiering till inte liten del på grund av den uråldriga maktordning i vilken den fullvärdiga medborgaren-människan var den exteriört definierade mansperson som kunde döda eller kunde beordra andra att döda; med början i dödandet av djur som jakt och/eller markexpansion för att kunna odla till djuruppfödning för animaliskt protein. Varför samhällenas historia och särskilt den elitära matkulturens historia kan och bör läsas – och prövas – genuskritiskt, klasskritiskt, heterokritiskt, funkokritiskt, ras- och etnokritiskt, ålderskritiskt, djurkritiskt. Och kritiskt i förhållande till de flertaligt generellt falska binära systemen som är strukturellt till för att behålla maktordningar: antingen kvinna eller man, antingen hetero eller homo, antingen svag eller stark, antingen förnuftig eller hysterisk, antingen normal eller onormal, antingen människa eller djur, etcetera.
Trots att verkligheten, som helhet, uppvisar mer av släktskap och samtidigheter och grader på en gemensam skala. I vems intresse är det idag att förneka det evolutionära faktum att vi människor, alla människor, samtidigt tillhör samma gigantiska mängd som andra varelser på jorden? Det är vad det är att vara människa. Det är vårt underbara släktskap; vår minsta gemensamma nämnare; att tillsammans dela det ofantliga vidunderliga omfånget. Att tala om djurrätt är per vetenskaplig definition att tala om människor och andra varelser. Det är att tala om människors relationer till allt levande, tassarna, ramarna, gälarna, käftarna, nosarna, vingarna hemmahörande i luftrummet, i vattensystemen, på land, i bergsmassiven, djunglerna, öknarna, i bäcken, på myren och i träskmarkerna – och om alla dem som genom innestängning utestängts från dessa rum. Det är att tala om det mänskliga ansvaret inför den mänskliga makten. Den stora gemensamma relationen. Den stora djurliga genomkorsningen – den stora intersektionen – som löper jämlikt i oss alla människor. Men svenska språkbruket hjälper oss inte här: människor eller djur; människor och djur. Trots att detta närmast är som att säga rosor och blommor, pennor och skrivdon. Det ena uppgår ju redan i det som är det andra. Carol J. Adams har kallat en av kulturernas härskartekniker i förhållande till djurkategorin för the absent referent, den frånvarande hänvisningen. Jag har inspirerats av hennes upptäckt för att visa på hur fenomenet uppenbaras semantiskt i den språkliga manövern ”som djur”: Alla har hört utsagan som djur. Någon blir, exempelvis, använd som försöksdjur, behandlad som boskap, någon blir behandlad som ett djur. Alla människor vet vad det betyder, få tänker på hur en sådan behandling görs möjlig. Det är inte så konstigt, för lika undanskymd som själva slakten och experimenten är i samhället, är själva hänvisningen i meningen; eftersom meningarna istället borde lyda: Någon blir använd som försöksdjur används; någon blir behandlad som djur behandlas.
Att gömma, att dölja är verkligen de europeiska samhällskulturernas tveksamma expertis. Svettverkstäderna med deras omänskliga arbetsvillkor och usla löner, i periferin, på en annan del av jordklotet. Slakterihusen, laboratorierna undanskymda i städernas utkanter. Men att formulera och föra fram en bred samhällskritik är svårt, nästintill omöjligt. Och det är klart, hur kunde det vara något annat? Själva objektet är absurt, själva ordningen befängd. Protesterna, kritiken kommer underifrån; de som inte har därnere, knyter näven mot dem som har däruppe, de som lider innestängda, skriar mot dem utanför, som hör, men inte behöver lyssna. Mycket står på spel här: fantasin, empatin, kulturen – och solidariteten och förändringen. Utan dem som är beredda att i någon mån, eller helt och hållet, kritisera den socialt och politiskt formade överordnade kategori de själva skrivits in i, som är beredda att överge sitt överläge, att sträva till att överge sitt överläge, utan dem står sig varje strävande samhälle slätt, då kan det aldrig närma sig sina frihetsmål. Utan solidaritet blir chansen betydligt mindre att stå emot de ökade fascistiska och fascistoida krafterna och partierna i Europa och Sverige. Den som kan sin rörelse- och medborgarhistoria ser detta; hur där alltid funnits personer och grupper – vad en kan kalla solidariska kategoriförrädare, könsförrädare, klassförrädare etcetera – som allierat sig på de underordnades sida, som ställt sig bakom. Kanske har dessa solidariska personer inte gjort allt rätt, troligen har de gjort ganska mycket fel, men de har gjort tillräckligt mycket rätt för att rörelsen utan dem skulle ha rört sig saktare framåt, eller inte funnits alls.
Det är verkligen lätt att glömma att de som inte i någon större omfattning kan ta strid i egen sak – yngre, äldre, sjuka, papperslösa, hemlösa, EU-migranter, flyktingar, särskilt ensamkommande och gatubarn – i olika grad kräver andra människors empati och sympati; andra människors vilja att arbeta för andras rättvisa. Andra människors ansträngning att avvisa fascistoida, alltså svaghetsföraktande och svaghetsutnyttjande förhållningssätt. Gruppen djur utgör här ett extra tydligt exempel. De kan inte försvara sig själva i någon högre grad, de har inte mänskliga röster i det mänskliga samhället, deras frigörelse från lidande är helt avhängig huruvida det finns försvarare som har lust att ställa upp för dem. Detta förhållande, och det faktum att vi människor alla någon gång under våra liv kommer att tillhöra någon eller några av de nämnda mänskliga så kallat svaga grupperna, är ju en av de största anledningarna till att vi har samhällen överhuvudtaget; för att hjälpas åt att sörja för varandra. För oss som kanske är vana att se oss själva som tillhörande underordnade grupper kan det förstås kännas märkligt, och upplevas frånstötande, att bli påtalad den egna makten – och att denna makt förpliktigar. Här finns ett oändligt antal variationer; ekonomiskt underordnade i manskategorin som inte vill förstå sitt mansprivilegium; ekonomiskt överordnade i kvinnokategorin som inte vill förstå sitt överklassprivilegium; människor som inte inser den makt de äger över andra varelser: Vad – är jag tyrannen här? Innan kultursammanhangen förstod att olika ting kan ha sitt berättigande och ojämförliga värde kunde exempelvis en så kallat seriös vuxenförfattares totala verkshöjd ”devalveras” av att hen också skrev barn- och ungdomslitteratur. På snarlikt sätt har kampen mot djurexploatering uppfattats: djurfrågor (av förment lågt värde) förminskar, devalverar, frågor om människor (av högt värde). Som om nedvärderingen och förtrycken av människor skulle innebära att det inte finns förtryck av andra levande varelser; men det gör det, de existerar båda, i samma mänskliga samhällssystem.
Motstånd mot samhälls- och normkritik som inbegriper djur handlar inte sällan om svårigheter att erkänna djurexploatering som värt att studera, eftersom djurs kroppar är något som så många vardagligen konsumerar, äter upp och bokstavligen gör till noll och intet. Ändå är, tror jag, inte det avgörande skälet till sådan kritik de orsaker jag nyss nämnt – utan det faktum att sociala rörelser, institutioner och lärosäten inte tillräckligt ofta och kontinuerligt uppdaterar sig. Hur kan en upphöra att omedvetet utesluta, hur kan en göra så att människor känner igen sig och upplever att de är välkomna? Låt mig nämna några legendariska feminister och veganer med bred samhällskritik som dessvärre bildning-skuggats: Alice Walker, poet och författare; Dick Gregory, poet och författare; Maneka Gandhi, politiker, världens första kvinnliga miljöminister; Angela Y. Davis, författare och universitetslärare, som med sin bok från 1983, Women, race, and class, blev föregångare till black feminismforskaren Kimberlé Crenshaws begrepp intersektionalitet från 1989; samtliga dessa legendarer är i grunden människorättsaktivister. Så här säger Angela Davis, citerad i mitt kapitel ”Revolutionen är en middagsbjudning” i antologin Bevare mig väl: ”Jag brukar inte nämna att jag är vegan men det är något som växt fram med tiden. Jag anser att det är rätt tidpunkt att tala om det därför att det ingår i ett revolutionärt perspektiv. Hur kan vi inte bara upptäcka mer medkännande förhållningssätt till andra människor utan hur kan vi utveckla mer medkännande förhållningssätt till de andra varelser med vilka vi delar denna planet, och det betyder att utmana hela det kapitalistiska produktionssättet…”
Är denna pyramidbild en geometrisk schablon av Frankrike före franska revolutionen eller av Europa för hundra år sedan? (bild) Kanske, men framförallt är det en schablon av världens ekonomiska förhållanden idag. Betänk hur djurkropparna, energin, biomassan, allt arbete, allt obetalt och lågbetalt arbete, allt producerat mervärde av framförallt folk som kategoriseras som kvinnor och yngre, hur det transformeras till kapital och strömmar upp till de enskilda, sorgligt ensamma sextiotvå människorna i toppen som har mer tillgångar än drygt hälften av hela världens befolkning, enligt Oxfams sammanställning av officiell statistik. Mängden kapital har för länge sedan slutat berika de sextiotvå som människor; istället berövar det miljarden människor förutsättningar för ett acceptabelt liv. Det är förstås inte dessa få specifika människor, utan de globala ekonomiska spelreglerna i samverkan med föråldrade ideologier, som är upphovet till klyftorna. Varför är inte alla människors ovärderlighet och rätt till lika villkor del av den ekonomiska ordningen? Varför är inte respekt för djur och natur, varför är inte de planetära gränserna, en självklar del av kulturprodukten Den nuvarande ekonomiska ordningen? Det kan se lika ut, lite som om det inte spelade så stor roll vilken tallrik, vilken proteinproduktion vi väljer att stödja. Men likheten är, som nu börjar bli en smula mer känt, en chimär. Produktionen av animaliskt protein innebär massivt djurplågeri och slakt av andra varelser, liksom den innebär fruktansvärda arbetsförhållanden för människor – att på löpande band ta livet av försvarslösa varelser – och den inverkar på kulturen som likgiltighet inför andra, en fascistoid inställning där makt ger rätt: förakt av underläge och upprätthållande av skapade och onödiga hierarkier. Produktionen bidrar till negativa fenomen som zoonoser (från djur överförbara sjukdomar), antibiotikaresistens, ökad risk för välfärdssjukdomar, klimatgaser, skogsskövling, övergödning, vattenbrist, markbrist, erosion, torka, kollapsade ekosystem och minskad biologisk mångfald: färre fria ytor, färre arter, färre antal enskilda djur, naturkatastrofer och därmed påtvingad migration för människor som inte längre kan försörja sig där de bor.
Vegetabilisk proteinproduktion erbjuder inte en universallösning men är ett enormt mycket bättre alternativ, en förutsättning för människor att lösa många av dagens kriser. Den befriar inte helt och hållet men den kan bidra till kroppsbefrielse gånger fyra: djurkropparnas, människokropparnas, samhällskropparnas, himlakroppens, vår gemensamma planet Tellus befrielse från antropogent facistoida relationer. Nyligen publicerad forskning från Oxford University i Storbritannien i forskningstidskriften PNAS menar att den ökade andelen vegetarianer och veganer i vårt samhälle innebär att världen sparar rekordstora summor. Forskaren Marco Springmanns räkneexempel pekar mot att det i vegoinriktningen finns en potential i biljardformat ur hälsosynpunkt och ur miljösynpunkt. Så hur kan produktionen av animalier fortgå när den missar så stora positiva summor och värden? Hur kan svenska företag i samarbete med landsbygdsministern och svenska myndigheterna Jordbruksverket och Livsmedelsverket göra storsatsningar på export av animalier – som nyligen: kalkon, kyckling och mejerivaror samt nötkött till den asiatiska marknaden, Kina och Hongkong? Svaret är förstås den förhärskande köttnormativiteten. Men lika viktigt är hur denna normativitet omsätts i den ekonomiska ordningen. I nuvarande ekonomiska modell ökar företagen sin lönsamhet och vinstmarginal ju mer de inte tar hänsyn: Ju lägre löner, ju sämre arbetsförhållanden och ju mindre hänsyn till djurliv och naturresurser, desto bättre för företagets resultaträkning. I nuvarande ekonomiska ordning finns inte heller på statsnivå någon bokföring som visar uttag av biologiska resurser, en stat kan i sina räkenskaper budgetera som om dess totala underskott minskar, när det istället, om vi räknar miljömässigt, ökar. Statens uttag av biologiska resurser räknas inte idag som en kostnad, trots att den nuvarande globala förbrukningstakten ligger på ett och ett halvt jordklot, och Sveriges på tre och ett halvt jordklots bioresurser om alla skulle förbruka lika mycket av naturresurserna som Sverige gör. Det är intressant hur vi tycks anse att det mesta i samhället ska utvecklas och förändras till det bättre, men vår ekonomiska modell och våra ekonomiska beräkningar, de kan få fortsätta att vara desamma fastän modellen bevisligen är dysfunktionell när den inte belönar mindre naturresursuttag, återvinning och delande och utelämnar de viktigaste värdena i livet och på jorden.
Så är vi framme vid det sista temat; frigörelseprojektet. Att upptäcka en relation, att skaffa sig en analys, att välja en utkikspunkt. Getting a bird’s view – ett fågelperspektiv – och en kalvs. Detta var den enda icke-egendomslappade bilden på en kalv jag kunde hitta på nätet. Utan hänsyn till djurs rätt att inte exploateras av människor kan inte människor förverkliga de mänskliga rättigheterna. Utan bevarande av djur och natur kollapsar ekosystemen, kollapsar i längden möjligheterna för människor att försörja sig och upprätthålla fredliga samhällen. Men vem äger makten att ställa in perspektivet? Arbetet mot illabehandling och exploatering av andra varelser handlar inte om olika djurarter och djurindividers inbördes liv i naturen utan om vad som utspelar sig i relationen mellan människor och andra varelser; alltså om våra mänskliga handlingar. Därför leder djurrättsperspektiven som jag ser det till att sätta människan i fokus, det vill säga, att förorda en sorts fördjupad, utvidgad, feministisk antikolonial humanism där mänsklig självkritik blir detsamma som att ägna sig åt att granska sig själv som samhällsvarelse och ta ansvar för den egna samhällskulturen och politiken. Istället för att försöka dominera underordnade andra att göra något den andra eller de andra inte vill. Det vill säga att arbeta med samhällets relationer istället för att låtsas att de inte finns; (bild) att förvandla överordningens credo till dess motsats, ett slags feminismernas antiauktoritära princip: Du har inte rätt att kontrollera mig. Du kan inte göra vad du vill med mig. Min frihet är lika viktig som din frihet. Och i förhållande till en underordnad grupp, i detta fall djurkategorin: Ingen har rätt att kontrollera dig. Ingen kan göra vad den vill med dig. Din frihet är lika viktig som min. Min eller vår makt över dig kan och bör vändas till strävan att skapa frihet för dig, därigenom för oss båda, därigenom för alla. Samt vegofeminismernas tillämpning av denna princip: Människor i maktställning har inte rätt till andra människors kroppar, människor i manskategorin (specificering av historiska och samtida orsaker) har inte rätt till andras kroppar, människor oavsett övriga tillhörigheter har inte rätt att exploatera andra varelsers kroppar. Sådana förhållningssätt ger möjlighet och krav på alla människor att koncentrera sig på sig själva som delar av ett samhälle som strävar efter fredliga natur- och djurrespekterande överlevnadsmöjligheter i ömsesidighet och jämbördighet med andra. Sådana möjligheter måste, tänker jag, även inbegripa lärosäten; som hederskodex för forskning och utbildning; en strävan att erkänna att de idéer och erfarenheter som ligger till grund för etableringen av frågeställningar, forskningsområden och forskningsmedel ofta emanerar underifrån, från fritänkare, författare och sociala rörelser.
Vilket gör att jag osökt kan plocka upp författaren Roxane Grays kastade handske i hennes briljanta bok Bad feminist och komma in på den egna ofullkomligheten. Sociala rörelser som feminism och veganism och djurrätt är etiskt-politiska, därmed värderande och, ibland, dömande rörelser. Oj, nu gjorde du fel! Nu föll du i! Nu är du ute! Nu levde du inte upp till de veganska och feministiska idealen. Jaa, nu åkte jag dit. Nu lyckades jag inte stoppa den veganfientliga redaktörens missvisande ingress och rubrik på min artikel; nu sprang familjens rescuehund förbi mig (till mänskosystern!) när jag försökte kontakta denhen på promenaden. Som väl är, önskar jag inte vara enden perfekta feministen, humanisten, veganen som försöker att aldrig göra missar; därför att det perfekta mönstret är det innestängande mönstret, ur mönstrets plötsliga fel, dess kontrasterande oregelbundenhet, slipper uniciteten, det unika i vars och ens personlighet ut. Sanningen är att jag ibland inte vet hur jag hamnade i att förespråka vad som ibland kan kännas som krävande dogmer när det mera handlar om underbart befriande, optimistiska, kärleksfulla underdog-filosofier och praktiker.
Fast det är inte riktigt sant. Jag vet ganska väl hur jag hamnade i etiskt-filosofiska, politiska, allmänkritiska och maktkritiska underifrånperspektiv på samhället, de som verkar så obetydliga men är så betydelsefulla, ja själva utgångspunkten för att vi människor ska kunna göra existentiella val; gå under ensamma på den här jorden eller överleva, tiden ut, i egalitet, bredvid varandra och andra. Lite som de uråldriga djurens uråldriga sentens och tysta hemlighet: Vi vet, de borde veta, men de glömmer oss hela tiden. De glömmer oss hela tiden. Gör inte det. Ingen är fri, förrän alla är fria; en väl upprepad sanning som är mycket vidare och djupare än vad som brukar erkännas.
copyright Lisa Gålmark