Djurmisshandel och våld i familjen

Djurmisshandel ouppmärksammad faktor i mäns våld mot kvinnor och barn i familjen

Sedan ett antal år har forskare kunnat påvisa att det finns ett samband mellan våld mot djur och våld mot människor. Seriemördare har med få undantag befunnits misshandlat och dödat djur innan de gav sig på människor. Män som misshandlat (och i vissa fall även dödat sina närmaste i hemmet) har ofta utövat våld också mot familjens djur.

I USA är sambandet mellan våld mot djur och våld mot människor en integrerad del i forskningen om våldets mekanismer. I en studie från ett amerikanskt forskarteam under ledning av sociologen Frank, R. Ascione från 1997 vände man sig till den största kvinnojouren i 49 stater och frågade om de kvinnor som sökt skydd på kvinnojouren också rapporterat om våld mot djur. Svaret var entydigt: 85% svarade nämligen "Ja". Dessutom rapporterade 63% att de barn som kommit till jouren bevittnat detta våld.

En svensk enkätstudie av sociologen Carin Holmberg från 2004, som besvarades av 87 kvinnojourer (av landets då 152 stycken) visar på liknande förhållanden. 76% procent svarade att man har erfarenhet av att kvinnor som kommer till jouren berättar om att djur utsatts för våld från mannens sida. 42% av barnen har tagit upp och berättat om pappans våld mot familjens husdjur.

Resultatet är uppfordrande. Kvinnor och barn kan vanligtvis inte ta med sig sina sällskapsdjur till kvinnojouren på grund av det ökade antalet barn med allergier. Och när det gäller husdjur såsom hästar, kor, höns och andra av lantbrukets djur faller det på sin egen orimlighet att de ska följa med till en kvinnojour. Det kräver helt andra säkerhets- och transportåtgärder för att kunna skydda dessa djur.

Enligt en färsk svensk studie om våld i samkönade parrelationer förekommer det även våld mot djur i lhbt-förhållanden. Vilket antyder att det är ett generellt drag i våldsrelationer att våld mot djur används mot den underordnade parten i förhållandet.

Den amerikanska forskaren Carol J. Adams pekar i sitt arbete på den mängd olika sätt som djuret kan användas som en del i våldet mot kvinnan och/eller resten av familjen. Vi ska här ge några exempel. Genom att mannen vanvårdar djuret – inte ger djuret mat och vatten eller inte ger djuret möjlighet att uträtta sina behov – isoleras kvinnan genom att hon inte vågar lämna mannen ensam med djuret/djuren. Mannen kan vidare bruka indirekt våld genom att skrämma djuret och/eller bruka direkt våld – såsom en man i Mjölby, som i ilska över att hustrun som han misshandlat flytt hemmet, dränkte parets gemensamma katt genom att hålla den i toalettstolen och spola tills den drunknade. Det förekommer även att män tvingar kvinnor att utföra sexuella handlingar med djuret.

Att inte kunna skydda sitt djur och att själv tvingas till olika slags vålds- och sexuella handlingar mot djuret är både traumatiserande och skamfyllt och är något som den utsatta kvinnan och barnet behöver bearbeta. Det första som måste göras för att det alls ska utvecklas stöd och resurser till kvinnor, barn och djur i de här fallen är att vi i samhället erkänner problemet och lyfter upp det i den offentliga debatten.

I USA har reaktionen på det påvisade sambandet mellan djurmisshandel och annan misshandel legat till grund för att staten Maine i januari i år (2006) gjort lagändringar för att ge djur möjlighet till skyddat boende, undan vanvård och misshandel. Staterna Vermont, New York och Illinois har följt efter.

En stor del av mäns våld mot kvinnor utspelas i familjens hägn och drabbar både kvinnor, barn och djur. Den nya regeringen har lovat stora satsningar på arbete mot mäns våld mot kvinnor. Det är bra. Men regeringen har även beslutat att lägga ned Djurskyddsmyndigheten. I detta sammanhang är det djupt olyckligt. Det finns en risk att våld mot djur inte tas på allvar och att ärendena inte uppmärksammas. För att kunna förebygga våldsspiraler och göra det möjligt för kvinnor och barn att lämna misshandlande män behövs det en samlande myndighet som har ett djurperspektiv och som kan utveckla forskning och kunskap på detta område för vidare implementering ute i kommunerna.

Nedan tar vi upp några särskilt angelägna åtgärder för att snarast utveckla arbetet med våldsutsatta i familjen. Ett åtgärdsprogram där vi menar att Djurskyddsmyndigheten är den självklara myndigheten för att ta fram nödvändiga rutiner, initiera forskning och utbildning i frågan.

1 Lagskärpning som ger skydd till de djur som hotas och/eller utsätts som en del i misshandeln av kvinnan/partnern och eventuella barn. Dessutom bör man undersöka möjligheterna för att hot och våld mot djur i parrelationen ska inkluderas i kvinnofridsbrottet och fridsbrottet.

2 I Finland finns tillfälliga djurhem i kommunens regi. Regeringen bör se över om det är en modell som kan fungera i Sverige. Annars finns som nämnts ovan goda exempel från USA. Upprättande av tillfälliga djurhem kan göras i samarbete med ideella djurskyddsföreningar.

3 Eftersom veterinärer, djursjukvårdare och tex. personal på hunddagis kan vara bland de första som möter en misshandlad kvinna/partner när hon kommer till veterinärstationen med sitt misshandlade djur bör man förordna veterinärer som misstänker djurmisshandel att rapportera till de sociala myndigheterna och att få juridiskt skydd för detta. Dessutom bör det i utbildningen till veterinär, djursjukvårdare ingå kunskap om mäns våld mot kvinnor.

4 Systematisk datainsamling av djurmisshandelsfall bör administreras av Djurskyddsmyndigheten som har en samlad djurskyddskompetens.

5 Gemensam utbildning för djurskyddsarbetare, socialarbetare och poliser i att igenkänna mäns våld mot kvinnor/partner, barn och djur samt utveckla rutiner för att våldet regelmässigt rapporteras mellan de olika instanserna för vidare uppföljning.

Vi uppmanar således regeringen att inte driva igenom ett beslut om nedläggning av Djurskyddsmyndigheten. Det kommer varken utsatta kvinnor och barn eller djur till gagn.

Fil. mag. och författare Lisa Gålmark

Fil dr. och författare Carin Holmberg

Publicerad i: ETC Debatt 14.12.2006, här något avkortad.
Copyright: Lisa Gålmark