Skönheter och odjur - tioårsjubileum. Enkelt och komplext, personligt och allmänt, som i E = mc2! Variation 1. Föredrag Stockholm 6 februari 2016.

Ett förbehåll. Jag talar som skrivande person i första hand, politiskt syftande i andra hand. Varför vill jag betona detta?

Därför att jag tar risker och jag tar mig friheter. Det vill säga: Jag agerar som skapande människa, som feministisk skribent, som feministisk röst i en demokratiskt strävande kultur. För mig är det jag just nu håller för sant, viktigare än det som just nu anses taktiskt rätt. Det är olika (politiska) roller.

Jag har skrivit och skriver texter som ofta inbegriper andra levande varelser eftersom det i mänskliga kulturer finns en massa sätt att inte göra just det. Snarare finns det en mängd medvetna och omedvetna sätt att understödja eller bidra till kulturell exploatering av andra varelser; genom språket, genom bilder, genom utelämnanden av fakta, språk och bilder, genom stigmatisering och vad jag kallar hyperexploatering, det vill säga när en på olika sätt ger dem som utsätts skulden för det de utsätts för.

Det här intresserar mig. Hur görs det möjligt att hela tiden, drip drop, bevara acceptansen för exkludering och underordning i väv med andra exkluderingar och underordningar? Kategorin andra varelser är i detta avseende oändligt intressant; utan den blir det mesta betydligt mer obegripligt än det redan är.

Ett fotografi av surrealisten Meret Oppenheims konstverk Ma Gouvernante pryder omslaget på boken Skönheter och odjur, en feministisk kritik av djur – människa-relationen, den bok som är utgångspunkt här och som jag talat och undervisat utifrån i tio år, något jag är mycket stolt och glad över. När Ma Gouvernante ställdes ut i Paris 1936 blev en åskådare så arg att hen gick fram och slog sönder verket; en replik fick därför göras för Moderna museets retrospektiva Oppenheimutställning 1967. I essän ”Äta eller ätas” i tidskriften Bang 2005 har jag närmare tolkat sönderslagningen av detta konstverk: Varför blev åskådaren så upprörd? Ilska är ett fascinerande ämne som jag återkommer till.

Först något om titeln på boken Skönheter och odjur. Kanske skulle en kunna tro att boken till exempel handlar om att män är skönheter och kvinnor är odjur, eller något ditåt, och ja, det kan stämma: idealet medborgaren-människan som normerande skönhet och den protesterande kvinnokategorin som odjur. Men titeln är i första hand tänkt att provocera, röra om, revolutionera, få igång en fri tankeprocess. Jag gillar titeln för att den väcker idéer kring vilken exteriör som historiskt och idag anses skön eller otäck, fullvärdig eller ovärdig och varför? För att den – förhoppningsvis – väcker idéer kring normer om hur samhällskulturen anser att en varelse ska se ut för att bli respekterad. Hur det anses att en människa ska se ut för att bli respekterad. Hur människors uppfattningar om vad som är högt och lågt, fint och fult, värdefullt och mindre värdefullt är kopplat till en varelses exteriör och hur detta är kopplat till maktförhållanden – och hur dessa kulturella uppfattningar och vanor har påverkat den västerländska historien och nutiden.

Vad säger relationen till andra varelser – djurkategorin i det västerländska samhället – om oss människor? Hur uttrycks relationen till andra varelser i litteraturen, i konsten, i filmen, i musiken, i matkulturen, i ekonomin, i vardagens små situationer? Vilken relation har denna relation till mellanmänskliga relationer? Hur upprätthålls patriarkalt köttnormativa strukturer – grundade i föreställningen om existensen av ett enda fullvärdigt protein, det som anskaffas genom våld och dominans – hur upprätthålls denna föreställning, denna praktik, med hjälp av olika härskartekniker, sätt att bevara den rådande ordningen och dess maktförhållanden?

Med sådana frågeställningar tvingas en befatta sig med många historier. Historier om våld. Berättelser som vittnar om våldets auktoritära karaktär, som börjar med en relation, som börjar med ett outtalat konstaterande av permanent överordning – inte tillfällig och med samtycke: Jag har rätt att kontrollera dig. Jag kan göra vad jag vill med dig.

Främsta orsaken till att sociala rörelser får kämpa så hårt är samhällets repressiva tryck, samhällskulturernas intresse av och aktiva åtgärder för att bevara ordningen som den är, alltså hur dessa repressionens bestraffningar landar på rörelsernas förkämpar som utestängning, tröghet att få jobb, otrivsel på jobbet, kursen, i skolan, i familjen, trakasserier som i det lågintensiva vardagshackandet och ifrågasättandet och – det här känner diskriminerade grupper igen – lägre värdering av ens person och prestation, något som landar i form av upplevelser och känslor: förödmjukelse, skam, frustration. Här ingår upplevelser av att bli osedd, att ignoreras; i vardagssituationer som när en exempelvis vill lyfta djurs lägen, i matsituationer när en valt vego utan att få det, men också i rent professionella situationer. Att som feminist med kvinnlig signatur se en, händelsevis manlig signatur imitera hens arbete, som senast i en stor morgontidnings kulturartikel i slutet av förra året, är ett exempel på sådan indirekt repression; när en blir intellektuellt bestulen och nedtystad med sitt eget budskap.

Utan att den imiterande personen har förstått vad den har gjort förstås. Författaren Virgina Woolf ringar in sådan och andra typer av osynliggöranden, när hon frågar, i sin essä Three Guineas (s1, 1938): “When before has an educated man asked a woman how in her opinion war can be prevented?” När har någonsin en bildad man frågat en kvinna hur, enligt hennes åsikt, krig kan förhindras? Nej, praktisk feminism står helt enkelt inte på särskilt mångas topplista över karriärmål. Och ja, manliga signaturer är verkligen handy; också jag gillar att bruka dem. Vips börjar cashen strömma in och det blir lättare att betala hyran och sätta mat på bordet. Som ni märker ska jag inte låtsas att jag klarar det excellent, att stå emot det repressiva trycket, att hantera och finkalibrera och förädla den sorts harm det kan vara att gång på gång utsättas för att bli som icke existerande utan att äga makten och möjligheten att protestera. Och där framsteg i ens arbete kan bestå i att se analysen, stilen, budskapet gå hela vägen in samtidigt som dörren framför en smäller igen och en själv – tömd på sitt kött – står kvar utanför med det sladdriga skalet.

Ibland är det mindre lustfyllt att upprätthålla den där ansträngningen: Att bära den förändringshungriga medborgarens ok. Att inte bli som en blir behandlad. När en antas hantera olika former av antifeminism eller antiveganism eller båda, som att bli utskrattad på genuskonferens – det här hände för flera år sedan, det händer glädjande nog inte lika ofta längre :-) – för att en ställer frågor om betydelsen av våld mot ickemänskliga familjemedlemmar i hemmet. Eller att – också det för några år sedan – vara med om det bisarra i att bli utfrusen för sitt veganska matval på en skolkonferens om mobbing. Så skulle jag kunna tala om värre saker: om fysiska tacklingar, om utfall och loskor i ansiktet, om en repad bil, om mordhot i telefonen, om illaluktande paket; om en förgiftad hund, om vardagligt vuxenmobbande av ens barn, om osann och icke välvillig ryktesspridning. Om falska myter som växer av att människor hellre pratar om andra än med andra. Sådant som en får ta över tid. Sådan ilska som en får ta. Not.

Varför är det så svårt för samhället att visa djurfrågor och/eller feministiska frågor respekt? Varför är det så svårt att visa folk i kvinnokategorin, andra människor, andra varelser respekt? Varför är det så svårt att visa varandra en sådan basic hållning av hederlighet. Ni vet den där när en skiljer litegrann på sak och person, den enskilde och strukturerna, och helt och hållet på hens exteriör och hens egenskaper? Problematiken har en språklig dimension: Jag har kommit att se begreppet djur som ett slags d-ord – i analogi med feminist-ordet och andra laddade eller nedsättande ord – där d-ordets egenskaper fungerar neutralt eller positivt i naturvetarsammanhang, men i samhällssammanhang, mänskliga sammanhang, humaniorasammanhang ofta förvandlas till en sorts trigger. Där ska du vara och där ska du inte vara. Hur en som skribent ska medvetandegöra detta problemkomplex när det finns ett tabu som säger att en inte ens kan uttala de utnyttjades term är inte lätt att lura ut: Tala inte om ”djuren” när du talar i kulturen. Säg inte ”djur” och kultur för då går allt ur. Ja – precis! Så behöver vi inte undra varför det saknas kunskaper och diskussioner om hur det gick till när våldspraktiker mot djur – världen över, i alla patriarkala kulturer, i lite olika grad – användes och alltjämt används för att behandla andra människor på barbariska sätt? Hur det kommer sig att berättelsen om hur det gick till när de vi kallar ”djuren” stängdes in i den mänskliga kulturens uppfödnings- och slaktindustrier för att som livlösa kroppar göras till mindre bitar i restaurangköken och hemmaköken för att ställas på finborden, hur denna berättelse hamnade utanför den ordinära civilisationskritiken. Hur det gick till när kött från ”djur” – denna elitmaskulint vördade föda – gjordes till vardag för européer på bara fyrtio år. Före 1870-talet åt inte – vad julkalendrar och populära historiska matprogram än låter påskina – den stora majoriteten i Europa kött till vardags; kött från dödade djur till vardags är ett resultat av en industriell löpandebandproduktions marknadslansering för drygt hundra år sedan.

När Erik Haag och Lotta Lundgren lärde barnen att ”korven är en familjemedlem” – var det avsnitt tre eller fyra? – då hade de rätt – givet att de hade ätit gröt, fisk och rotsaker och druckit svagdricka i 23 av programmen och korv och skinka först i det 24:e. Vilket de inte gjorde. Sorry to say men korven var inte en familjemedlem på 1200-talet, korven gjordes till en familjemedlem på 1900-talet. På samma gång som grisen blev ett ting för konsumtion, alltså inte en familjemedlem som den kanske kunde ha blivit. Men alla älskar Historieätarna – även vegosar, även jag. Men alla älskar inte programmet Vegorätt där två unga kockar gör en ambitiös programserie – minus producentens inslag av märklig estetik – men får möta massiva nedgöranden från sin egna. Och från andra som passar på förstås. Svettiga karlkockars egensinne uppfattas vara sköna program för alla, fredliga tjejkockar med eget geni däremot är helt fel – och absolut inte för alla. Ja, reaktionerna på Vegorättserien avslöjade allas vårt socialt inlärda feminitetsförakt utan att någon reagerade, jo skribenten Tara Moshizi respektive Helen Alfvengren http://www.helalf.se/tag/svt/ – några dagar efter första avsnittet, och sedan följde andra. Men vem vet, snart sänder kanske SVT program som Fruktkött med Sven-Erik Bucht där landsbygdministern kommer ut som garderobsvego och TV4 satsar på serien Plura i salladslandet. Eller inte. Som vi förstår börjar problemet någonstans i uppfattningen om den förment normala och vanliga slakt- och jakt- matkulturen som något oproblematiskt och opolitiskt, som något självklart och bortom granskning. Fast denna den första kulturen i allra högsta grad hör samman med och är en fundamentalt bidragande faktor till annan djupt historiskt rotad överordning och underordning och hur dessa maktförhållanden har iscensatts tillsammans. Någonstans börjar det i den dolda historien om förtrycket av djur i de europeiska samhällenas patriarkalt koloniala historia.

Är detta en geometrisk schablonbild bild av Frankrike före franska revolutionen, eller av Europa för hundra år sedan? Mera en schablon av kapitalfördelningen i världen idag. Betänk hur djurkropparna, energin, biomassan, människors slit – framförallt folk kategoriserade som kvinnor och yngre – hur allt mervärde transformerat till kapital strömmar upp mot de enskilda, sorgligt ensamma sextiotvå människorna i toppen som har mer tillgångar än drygt hälften av hela världens befolkning. Det är förstås inte dessa specifika människor, utan de globala ekonomiska spelreglerna i samverkan med föråldrade ideologier, som är upphovet till klyftorna. Varför är inte alla människors ovärderlighet och rätt till lika villkor del av den ekonomiska ordningen? Varför är inte respekt för djur och natur, varför är inte de planetära gränserna, naturlig inslag i den ekonomiska ordningen? Exploateringen av djurkategorin sitter i samhällskulturernas själva väggar, den är del av dess själva fundament på liknande sätt som samhällena idag präglas av klassifiering, könifiering, rasifiering, heterofiering, funkofiering, ålderfiering på grund av den uråldriga maktordning i vilken den fullvärdiga medborgaren-människan är den som kan döda, eller beordra andra att döda, med början i jakten på djur och/eller för att expandera för mark för att kunna odla till djuruppfödning och animaliskt protein. Varför samhällenas historia och särskilt den elitära matkulturens historia kan och bör läsas genuskritiskt, klasskritiskt, heterokritiskt, funkokritiskt, ras- och etnokritiskt, ålderskritiskt, djurkritiskt.

Men oj så det spjärnas. Den klassiska feminismen – som i min feminismgrundbok Vadå feminist, alltså kvinnokategorins rätt att ta lika plats som manskategorin, är djupt rättfärdig och gränslöst nödvändig, men i sig är den otillräcklig. Otillräcklig därför att denna sorts extremmaskulina samhälleliga ”plats” – det traditionella och glorifierade manssamhället – är destruktivt på så många plan. Mot allt skört och utsatt, inom varje människa och i varje människas relationer. Därför att denna plats trampar ned själva försörjningsvillkoren. Därför att denna jämställda plats, vid spakarna vid manöverpanelen till den själlösa maskin som är vår globala ekonomi, oundvikligen bidrar till den pågående globala klimat- och naturförstörelsen, vår tids kris. Eftersom denna plats, som den klassiska feminismen länge och rätteligen uppmuntrat oss att ta, inte längre borde vara så åtråvärd eftersom den börjat erodera på riktigt, i takt med att de mest gynnade i världen vill bli mer gynnade genom att sälja illusionen om den materiella lyckoplatsens oändlighet till allt fler. Hur blev det så? Hur blev det så att feminism och jämställdhet inte sällan deltar i att la terra, jorden, bottnen och taket i människans planetära hem, riskerar att falla igenom? En del av orsaken, en mycket viktig del, återfinns i bristen på ifrågasättande i grunden, i tabut mot att tänka kritiskt kring djurkategorin och naturkategorin, både i rådande ekonomiska ordning och i tusenåriga traderingar av synsätt. Att pendla däremellan, mellan normerna och den ekonomiska ordningen, och från dessa bland annat upptäcka de flertaligt falska binära systemen: som antingen kvinna eller man, antingen hetero eller homo, antingen svag eller stark, antingen förnuftig eller hysterisk, antingen normal eller onormal, antingen människa eller djur, etcetera. Trots att verkligheten, som helhet, uppvisar mer av samtidigheter och släktskap på en gemensam skala.

I vems intresse är det idag att förneka det evolutionära faktum att vi människor, alla människor, samtidigt tillhör samma gigantiska mängd som andra varelser på jorden? Det är vad det är att vara människa. Det är vårt underbara släktskap; vår minsta gemensamma nämnare; att dela det ofantliga vidunderliga omfånget. Att tala om djurrätt är per vetenskaplig definition att tala om människor och andra varelser. Det är att tala om människans relationer till allt levande, tassarna, ramarna, gälarna, käftarna, nosarna, vingarna hemmahörande i luftrummet, i vattensystemen, på land, i bergsmassiven, djunglerna, öknarna, i bäcken, på myren och i träskmarkerna. Det är att tala om det mänskliga ansvaret inför den mänskliga makten. Det är – djurrätt, andra varelsers rätt – att tala om den stora mänskliga relationen. Den stora djurliga genomkorsningen som löper j ä m l i k t i oss alla. Men svenska språkbruket hjälper oss inte här: människor eller djur; människor och djur. Trots att detta närmast är som att säga rosor och blommor, pennor och skrivdon. Det ena uppgår ju redan i det som är det andra. Carol J. Adams har kallat en av kulturernas härskartekniker i förhållande till djurkategorin för the absent referent, den frånvarande hänvisningen. Jag har inspirerats av hennes upptäckt för att visa på hur fenomenet uppenbaras semantiskt i den språkliga manövern ”som djur”: Alla har hört utsagan som djur. Någon blir, exempelvis, använd som försöksdjur, behandlad som boskap, någon blir behandlad som ett djur. Alla vet vad det betyder, få tänker på hur en sådan behandling görs möjlig. Det är inte så konstigt, för lika undanskymd som själva slakten och experimenten är i samhället, är själva hänvisningen i meningen; eftersom meningarna istället borde lyda: Någon blir använd som försöksdjur används; någon blir behandlad som djur behandlas. Att gömma, att dölja är de europeiska samhällskulturernas tveksamma expertis. Svettverkstäderna med deras omänskliga arbetsvillkor och usla löner, i periferin, på en annan del av jordklotet. Slakterihusen, laboratorierna undanskymda i städernas utkanter.

Att kommunicera en bred samhällskritik är svårt, nästintill omöjligt. Och det är klart, hur kunde det vara något annat? Själva objektet är absurt, själva ordningen befängd. Protesterna, kritiken kommer underifrån; de som inte har därnere, knyter näven mot dem som har däruppe, de som lider innestängda skriar mot dem utanför, som hör, men inte behöver lyssna. På senare tid har inkluderande samhällskritik, eller vad som kan kallas förtrycksamverkan inklusive djurkategorin, kanske lite förvånande, stött på kritik från dem som själva kämpar mot diskriminering och underordning. Ett skäl till denna kritik är att försvarare av djur – de jag kallar djuradvokater i del två i boken Skönheter och odjur – inte sällan uppfattas som enda och primära subjekt i djurrättsarbetet. Djuren själva erkänns inte som bärare av identitet eftersom de inte har någon; djurs kulturella osynlighet blir självuppfyllande – och djurförsvararnas egen samhällsposition blir måltavla och kan uppfattas som privilegierad. Men att hävda djurfrågor, att vara vegetarian och vegan till exempel, innebär inte att uttrycka privilegier, det innebär tvärtom att avsäga sig privilegier, att riskera utsättas för samhällelig och kulturell och social repression eftersom det är att bryta mot samhällets normer och utmana dess ekonomiska investeringar. Ett annat, besläktat, skäl handlar om hur kamper ska föras, vem som bör föra vems talan. Här finns en kritik av mänsklig identitetspolitik och text till exempel; en diskussion om folk i en överordnad hudfärgskategori ska skriva om denna kategoris förtryck av andra människogrupper, om folk i en överordnad könskategori ska skriva och agera för folk i en underordnad könskategori och så vidare.

För djurrättsadvokater som talar om exploateringen av djur blir en sådan principiell diskussion knepig att tillämpa; gruppen djur kan inte försvara sig själva i någon högre grad, de har inte mänskliga röster i det mänskliga samhället, deras frigörelse från lidande är helt avhängigt huruvida det finns försvarare som har lust att ställa upp för dem. Identitet och läge – socialt och politiskt formade kategorier – är som helhet verkligen av avgörande betydelse, men identitet är inte alltid clear cut; vilket ju är det förtryckssamverkan handlar om, varje människa tillhör en mängd skiljaktiga socialt formade kategorier med olika vikt i olika kontexter. En text eller en aktivitet blir inte automatiskt värdelös för att den författats av någon som inte materiellt helt och hållet förkroppsligar den; text och utsagor måste också bedömas bortom sin person. Men låt säga, för argumentationens skull, att det ligger något i att människor som tillhör förtryckande grupper inte ska tänka och skriva i förtryckta gruppers intresse? Vad blir konsekvensen av ett sådant resonemang? Ja, till exempel att Karl Marx författarskap och marxismens idéer ogiltigförklaras eftersom Marx själv var borgare och inte arbetare; genusteoretiker som Michael Kimmel framstår meningslösa för att de har manlig signatur; Donna Haraways posthumanistiska texter blir av noll värde eftersom hon fött upp pyreneerhundar; Peter Singers resonemang och aktivism mot svälten i världen kan avfärdas som ointressant på grund av den höga nivån på hans inkomst; Carol Adams intersektionella tänkande inklusive djur och natur kan fösas åt sidan eftersom hon tillhör en priviligierad hudfärgskategori. Utan dem som är beredda att i någon mån eller helt och hållet kritisera den kategori de skrivits in i, som är beredda att överge sitt överläge, att sträva till att överge sitt överläge, utan dem står sig varje social rörelse slätt, då kan den aldrig närma sig sina frihetsmål. Utan solidaritet blir chansen liten att stå emot de ökade fascistiska och fascistoida krafterna i Europa och Sverige. Den som kan sin rörelsehistoria ser detta; hur där alltid funnits personer och grupper – vad en kan kalla solidariska kategoriförrädare, könsförrädare, klassförrädare, etcetera – som allierat sig på de underordnades sida. Kanske har dessa solidariska personer inte gjort allt rätt, troligen har de gjort ganska mycket fel, men de har gjort tillräckligt mycket rätt för att rörelsen utan dem skulle ha rört sig saktare framåt, eller inte funnits alls.

Det är lätt att glömma bort att de som inte kan strida i egen sak (yngre, äldre, sjuka, gravt fattiga, papperslösa, hemlösa, flyktingar, särskilt ensamkommande och gatubarn, samt djur under mänskligt styre) i olika grad kräver andra människors empati och sympati; andra människors vilja att arbeta för andras rättvisa. Detta faktum, samt att vi alla någon gång under våra liv kommer att tillhöra någon eller några av dessa mänskliga så kallat svaga grupperna, är ju en av de största anledningarna till att vi har samhällen överhuvudtaget; för att hjälpas åt att sörja för varandra. För människor som är vana att se sig själva som tillhörande underordnade grupper kan det kännas märkligt, och upplevas frånstötande, att bli påtalad den egna makten och att denna makt förpliktigar. Här finns ett oändligt antal variationer; ekonomiskt underordnade i manskategorin som inte vill förstå sitt mansprivilegium; ekonomiskt överordnade i kvinnokategorin som inte vill förstå sitt överklassprivilegium; människor som inte inser den makt de äger över andra varelser: Vad! Är jag tyrannen här? Förr, innan kultursammanhangen förstod att olika ting kan ha sitt berättigande och ojämförliga värde, kunde exempelvis en så kallat seriös vuxenförfattares totala verkshöjd ”devalveras” av att hen även skrev barn- och ungdomslitteratur. På snarlikt sätt har kampen mot djurexploatering uppfattats: djurfrågor (av förment lågt värde) förminskar frågor om människor (av högt värde); och djurkategorin blir omärkligt till något som kan uppfattas devalvera människofrågor. Som om nedvärderingen och förtrycken av människor skulle innebära att det inte finns något förtryck av andra levande varelser. Men det gör det, de existerar båda, i samma mänskliga samhällssystem.

Till inte liten del, handlar reaktionen på samhälls- och normkritik som inbegriper djur om svårigheter att erkänna förtrycket av djur som värt att studera eftersom djurs kroppar är något som så många vardagligen konsumerar, äter upp och bokstavligen gör till noll och intet. Ändå är det avgörande skälet till kritiken inte de orsaker jag nyss nämnt utan det faktum att sociala rörelser inte tillräckligt ofta och kontinuerligt vidareutbildar sig hos andra sociala rörelser. Hur kan en själv och ens rörelse upphöra att omedvetet utesluta, hur kan den göra så att olika människor känner sig välkomna? Några legendariska feminister och veganer med bred samhällskritik som rörelseskuggats och medieskuggats: Alice Walker, poet och författare; Dick Gregory, poet och författare; Maneka Gandhi, politiker, världens första kvinnliga miljöminister; Angela Y. Davis, författare och universitetslärare, med sin bok från 1983 WRC föregångare till black feminismforskaren Kimberlé Crenshaws begrepp intersektionalitet från 1989; samtliga människorättsaktivister. Så här säger Angela Davis, citerad i kapitlet ”Revolutionen är en middagsbjudning” i antologin Bevare mig väl: ”Jag brukar inte nämna att jag är vegan men det är något som växt fram med tiden. Jag anser att det är rätt tidpunkt att tala om det därför att det ingår i ett revolutionärt perspektiv. Hur kan vi inte bara upptäcka mer medkännande förhållningssätt till andra människor utan hur kan vi utveckla mer medkännande förhållningssätt till de andra varelser med vilka vi delar denna planet, och det betyder att utmana hela det kapitalistiska produktionssättet…”

Olika angelägenheter måste inte rangeras, mätas mot varandra, livet måste inte vara en ständigt pågående tävling eller strid mellan viktiga ting och frågor. Kamp för förändring måste inte vara olika fraktioner som springer i underjordiska gångar och bekämpar varandra istället för att samarbeta mot tyranniska och fascistoida strukturer. Snarare är det hög tid att alla som vill bidra till jämlikhet och mindre lidande i världen gör sig av med uppförstorade och falska motsättningar eftersom de ju bara gynnar rådande missförhållanden. Så kan vi ägna oss åt verkliga speluppställningar. Här ser det lika ut, lite som det inte spelade så stor roll vilken tallrik en tar, vilken proteinproduktion en därmed ger sitt stöd. Men så här kan allas invanda binära tänkande släppas löst på ett sant och fruktbart sätt. Vilket är det bästa valet här? Den animaliska burgaren eller den vegetabiliska? Fast inte ens detta val är dikotomt (strikt uppdelat)! Produktionen av animaliskt protein innebär massivt djurplågeri och slakt, och samtidigt fruktansvärda förhållanden för människor – att på löpande band ta livet av försvarslösa varelser. Den manifesterar och deltar i samhällskulturens likgiltighet inför andra, föraktet för underläge och upprätthållandet av skapade och onödiga hierarkier, med andra ord dess fascistoida inställning. Miljömässigt bidrar den till negativa fenomen som zoonoser (från djur överförbara sjukdomar), antibiotikaresistens, klimatgaser, skogsskövling, övergödning, vattenbrist, markbrist, erosion, kollapsade ekosystem och minskad biologisk mångfald: färre fria ytor, färre arter, färre antal enskilda djur, naturkatastrofer och därmed påtvingad migration för människor som inte längre kan försörja sig i den biotop de lever i. Men vegetabilisk proteinproduktion erbjuder inte en universallösning på dessa förhållanden – den erbjuder ett betydligt bättre alternativ, en förutsättning för människor att lösa många av dagens kriser: ett bidrag till kroppsbefrielse x 4: djurkropparnas, människokropparnas, samhällskropparnas, himlakroppens, den gemensamma planeten Tellus befrielse från antropogent fascistoida ordningar och relationer.

Låt mig sammanfatta: utan hänsyn till djurs rätt kan inte människor förverkliga de mänskliga rättigheterna. Utan bevarande av djur och natur kollapsar ekosystemen, kollapsar i längden möjligheterna för människor att försörja sig och upprätthålla fredliga samhällen. Att upptäcka en relation, att skaffa sig en analys, att välja en utkikspunkt. Getting a bird’s view – ett fågelperspektiv. Och en kalvs. Det här var den enda bilden på en kalv jag hittade på nätet där kalven inte var egendoms- och för slaktlappad. Vem äger makten att ställa in perspektivet? Arbetet mot illabehandling och exploatering av andra varelser handlar inte om olika djurarter och djurindividers inbördes liv i naturen – den handlar om vad som utspelar sig i relationen mellan människor och andra varelser; alltså om våra mänskliga handlingar. Därför leder djurrättsperspektiven som jag ser dem till att sätta människan i fokus, det vill säga, att förorda en sorts fördjupad, utvidgad, feministisk antikolonial humanism, där självkritiken blir detsamma som att ägna sig åt att granska sig själv som samhällsvarelse och ta ansvar för den egna samhällskulturen och politiken – istället för att försöka dominera underordnade andra att göra något de andra eller den andra inte vill. Det vill säga att arbeta med sina och samhällets relationer istället för att låtsas att de inte finns; att förvandla överordningens credo till dess motsats, nämligen feminismernas antiauktoritära princip, som jag tolkar dem: Du har inte rätt att kontrollera mig. Du kan inte göra vad du vill med mig. Min frihet är lika viktig som din frihet. Och i förhållande till en underordnad grupp, i detta fall djurkategorin: Ingen har rätt att kontrollera dig. Ingen kan göra vad den vill med dig. Din frihet – är lika viktig som min. Min eller vår makt över dig kan och bör vändas till strävan att skapa frihet för dig, därigenom för oss båda, därigenom för alla. Vegofeminismens tillämpning av denna princip: Människor i maktställning har inte rätt till andra människors kroppar, människor i manskategorin har inte rätt till andras kroppar, människor oavsett övriga tillhörigheter har inte rätt att exploatera andra varelsers kroppar.

Så uppstår möjlighet och krav på alla människor att koncentrera sig på sig själva som delar av ett samhälle som strävar efter fredliga och jämlika natur- och djurrespekterande överlevnadsmöjligheter tillsammans med andra i människosamhället. Vilket gör att jag osökt kommer in på den egna ofullkomligheten. Sociala rörelser som feminism och veganism och djurrätt är etiskt-politiska därmed värderande och, ibland, dömande rörelser. Oj, nu gjorde du fel! Nu föll du i! Nu är du ute! Nu levde du inte upp till de veganska och feministiska idealen. Jaa, nu åkte jag dit. Nu sprang familjens rescuehund förbi mig (till mänskosystern!), när jag försökte kommunicera med denhen på promenaden. Som enskild människa är jag inte och vill inte vara en den perfekta feministen, humanisten, veganen, djurrättaren, människan som försöker att aldrig klanta sig eller göra misstag, ens om jag förmådde vara det. Det perfekta mönstret är det innestängande mönstret, och det är ur mönstrets plötsliga fel, dess kontrasterande oregelbundenhet, som uniciteten, det unika i vars och ens personlighet, slipper ut. Sanningen är att jag inte riktigt vet hur jag hamnade i att förespråka vad som ibland kan kännas som krävande dogmer, när det definitivt mera handlar om underbart befriande, optimistiska, kärleksfulla underdog-filosofier och praktiker.

Fast det är inte riktigt sant. Jag vet ganska väl hur jag hamnade här, hur jag älskar etiska, filosofiska, politiska kritiska djurperspektiv på samhället eftersom de verkar så obetydliga – men är så betydelsefulla, ja själva villkoret för att människor var och en och som kollektiv, som Människan, ska kunna göra sina existentiella val; gå under ensam på den här jorden, eller överleva i egalitet, i jämlikhet bredvid de andra varelserna. Om västvärlden kunde fås att äta animalier till vardags på fyrtio år och världen kunde fås att trängta efter animalier på ännu kortare tid – då är det möjligt att få den att vända lika fort. Eller fortare. Lite som djurens uråldriga sentens och tysta – här avrundande – hemlighet: Vi vet, de borde veta, men de glömmer oss hela tiden. De glömmer oss hela tiden. Gör inte det. Gör inte det. Ingen – och denna väl upprepade sanning är mycket vidare och djupare än vad som brukar erkännas – ingen är verkligt fri förrän alla är fria.

Copyright: Lisa Gålmark