Talking truth to power

Anty Castenhaag: Du ger ut en ny bok i höst, Revolutionens rosenvatten. Varför en bok om franska revolutionen?

Lisa Gålmark: För att det är ett helt underbart intressant ämne! Egentligen är det inte i första hand en bok om franska revolutionen utan mer ett intellektuellt porträtt av en av de mer drivande personerna på den tiden, Olympe de Gouges. Jag skrev kort om henne i Vadå feminist-boken; 2012 fick jag möjlighet att skriva betydligt mer i en forskningsartikel som publicerades året därpå. Det borde kanske ha varit case closed för min del, men hon bet sig fast, vilket inte är så konstigt egentligen; om en läser och tar till sig mängder av texter och litteratur av och om vissa människor så börjar de inta ens mentala rum. De tar upp utrymme och börjar rumstera om i ditt huvud och till sist börjar de propsa på att få sitt sagt! Det är det jag menar med "lite som att dela sin penna", när det känns som att personerna i texten börjar medstyra i själva texten. Jag vet inte ännu om det är tack så mycket och adjö till de historiska personer som figurerar i boken, men just nu är det lugnt. Så kanske har en viss frid infunnit sig. Fast det känns en smula tomt också: Tre års arbete inklusive källforskningen slut, fini.

AC: Hur ser du på intresset för boken? Varför ska man läsa den?

LG: Å, jag hoppas förstås att många vill skaffa den och att boken ska finna sina läsare. Biblioteken borde ha den som exempel på hur historien också kan läsas. Vad händer med den ordinära historien när en noterar kategorier som inte brukar sättas i centrum? Hur kommer det sig att vissa delar av mänskligheten och andra varelser ofta hamnar utanför den gängse bilden? Det är underbart att boken nu finns för alla att läsa och att Olympe de Gouges inte ånyo blev tystad.

AC: Du var nyligen involverad i en echaufferad debatt om ekopoesi. Varför blev reaktionen så hätsk?

LG: Huuva, huuva, om jag det visste. Någon gång ska väl orsaken komma fram. Det tråkiga är ju inte själva aggressionen i reaktionen, tänker jag, utan ointresset för debatt och diskussion. Det fanns väldigt lite nyfikenhet här; jag upplevde reaktionen lite som "talking truth to power"; alltså att den där sanningen ska du inte yppa, du har ingen maktposition; se här, vi kan skjuta ned dig hur lätt som helst. Som någon skrev: "Och nu talar vi inte mer om det."

AC: Är det en ny sorts feminism? Feminister som hellre skjuter ned andra feminister än samtalar och diskuterar?

LG: Kanske det! En tragikomisk variant i så fall. Det är synd för debatten underlättas ju av om debattörerna försöker vara sakliga och strävar att skilja på sak och person. Men visst, det kan vara en svår sak. Sedan är det nog rätt många som har missat den djupare feministiska analysen av kvinnoförakt och föraktet för feminitet oavsett genus, nödvändigheten av att göra konstruktiv handling av berättigad aggression; det vill säga att hellre hata strukturer, system och handlingar än personer och kollektiv. Tyvärr tror jag att det är rätt vanligt överlag att anamma en sorts ytlig normkritisk politik som riskerar att bli hatfylld och personlig på riktigt. Sedan är det ju ett gammalt trick i lådan som tyvärr används, att lura omgivningen till att tro att det är den andre som är omöjlig och därmed bör avfärdas, ja, faktiskt ett slags europeisk antifeministisk klassiker. Skulle du då vara utpräglat lugn och smidig istället, kallas du konflikträdd eller undfallande. Jag lovar, det finns inget sätt att göra rätt här.

AC: De som skriver negativt är de invecklade i verksamheter som du kritiserat?

LG: Nja, det vet jag inte och är inte så intresserad av att ta reda på heller. Men visst är det så att det som väldigt många konsumerar till vardags som föda eller experimentellt material, i detta sammanhang ”kött” eller ”djur”, rätt naturligt också blir frågor som inte "är" några frågor. Om då någon hävdar att de ändå är det, blir det lite som: ”Du talar om det som inte är.” Alternativt: ”Du gör saken större än vad den är. Du gör en skitsak till större än vad den är. ” Etcetera.

AC: Varför får vissa kulturuttryck bomullsbemötande och andra snarare smäll på käften, om de inte blir ignorerade?

LG: En viktig anledning, som jag ser det, handlar om kronologin, det vill säga om du är tidig med att hävda en fråga, en idé eller ett konstnärligt uttryck, eller om du hävdar något i ett senare skede när stigen är upptrampad. De som är tidiga får hårdare smällar, så är det, och de blir stigmatiserade. Stämpeln parkerar sig och gör det svårare att bli objektivt bedömd, oavsett vad du senare tar dig för. Det här är ett problem inte bara för den enskilda med konsekvenser av utbrändhet och än värre saker, det är också ett samhällsproblem eftersom det medför att folk tenderar att hålla tillbaka sin kreativitet, dristighet och samhällskritik. Nedslagningen av de tidigt kritiska inom en fråga, ogiltigförklaringen, utdefinieringen, nollningen, som det kan handla om, möjliggör för dem som orienterar sig efter maktlinjen att ”stjäla” de dristigas idéer och tankegångar för att senare skapa egna projekt inom mer etablerade ramar. Det är ett slags exploatering av sociala rörelser och deras aktiva. Det handlar om ett stort ”rån” faktiskt, ett immateriellt ”rån”, antar jag, som nog kan vara större än alla upphovsrättsliga tvistesummor tillsammans. Men fenomenet har inte bara en negativ sida eftersom sociala rörelser gärna vill att deras idéer sprids. Problemet är förtigandet av de tidiga och kreativa som leder till att personer synes falla bort och att viktiga samhällsförändringar försenas. Och problemet är verkligen generellt; nutiden vill inte gärna erkänna sina historiska föregångare eftersom föregångare upplevs som konkurrenter, föreslår skuld och ger dåligt samvete och relativiserar de egna gärningarna genom att sätta in dem i ett tidssammanhang. Men allt vi gör är ett samtal över millennier, med tidigare människor, med människor på andra platser som upplevt och tänkt liknande saker; det borde istället vara en ynnest att få uppta sådana samtal över tid och rum. Vilket är ju vad särskilt litteraturen kan ge av oerhörda värden. Så, det borde vara något vi mer än gärna gör, att minnas, att lyfta andra, på andra platser, att lyfta tidigare röster och att erkänna den gemensamma skulden till alla dem som gått tidigare. Inte minst för det faktum att vistas i en tid- och platshistoriskt kontext ger oss själva, om inte mer betydelse, så mer mening.

AC: Du har varit recensent och kulturskribent länge – vad krävs, anser du, av en sådan? Frånvaro av nepotism, integritet, oberoende, är det ett kall?

LG: Ja, ha ha, lite så. Alltså, det måste inte vara på något speciellt sätt, tänker jag. Folk ska göra som de vill! För vissa grupper kan det vara den enda möjligheten att göra sin röst hörd, att hjälpa varandra och bedriva något slags grupp-politik inom kulturen; att skapa egna rum kan vara en sådan fredlig strategi. Om vi talar om själva bedömningen så behövs det verkligen kritiker och skribenter som håller integritetsfanan högt. Särskilt om de har mycket inflytande via finansiellt starka medier. Pratar vi ideal så kan jag erkänna att jag håller särlingarna högt, kritiker och skribenter som strävar att sätta verket, innehållet eller gärningen främst. När det gäller konstnärliga verk är det ju en textuell eller visuell bebis som ska bedömas eller läsas, någons arbete av svett och tårar. Jag minns för tio år sedan att jag föreslog dåvarande kulturchefen på Aftonbladet att de borde anonymisera böcker för recension. Det finns nackdelar så klart, men frågan är om inte fördelarna överväger, det är ju ändå det skrivna det handlar om i först hand och inte vem författaren är i övrigt.

AC: Vad säger du om att verka i stora format och små format, att vara så kallad stor versus att verka i det lilla med en mindre krets eller publik?

LG: Jag kan inte se att det existerar någon korrelation mellan kvalitet och ett verks längd eller popularitet, om vi väljer den konnotationen av ordet storhet. Att tänka så vore lika tokigt som att tro att en bok t ex automatiskt blir bättre om den har många sidor istället för få, eller att något som får många likes skulle vara bättre än något som får få eller inga likes. Ett verk skulle ju kunna vara av ypperlig kvalitet och ändå bara införskaffas av en enda läsare i hela världen! Eller inte ses/läsas av någon annan utöver den som skapat det. Jag tänker på alla mindre populära eller mindre berömda verk där upphovsmakaren kanske inte är känd tidigare eller inte har rätt kontakter, rätt utseende eller beteende eller rätt ålder, eller inga medel. Kanske anses hens verk för knepigt att ta till sig, för bedrägligt lätt, för allmänkritiskt eller obekvämt för den allmänna eller mest inflytelserika meningen som råder för tillfället. Storhet i konkret betydelse är intressant försörjningsmässigt, som medel för att få sina verk att möta en publik, men ibland kan det till och med stå i vägen för ett verk eller ett konstnärskap. Ställer vi konkret storhet och framgång mot originalitet, idéinnehåll, stil och musikalitet, ärlighet, saklighet, kreativitet och fantasi, inlevelseförmåga, värden som är värdefulla i sig, så blir ju storhet som framgång inte ointressant men mindre intressant. Så, ja, om det absolut ska väljas fast det inte finns någon egentlig motsättning, väljer jag Schumachers Litet är vackert! Jag hoppas innerligt att alla kan hålla i minnet: Om ingen ser Dig och vad Du gör har Du som alla andra likväl alltid ett ovärderligt värde.

AC: Du har med en kontroversiellt bred blick skrivit om förtryckssamverkan och verkningar av förtryck i många år, sedan slutet av 1980-talet. Ja, faktiskt rätt unikt i Sverige med alla maktperspektiv, klass, kön, sexualitet, etnicitet/rasifiering, funkis, ålder, djur, natur. Hur ser du på reaktionerna kring begreppet intersektionalitet?

LG: Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Det döms hit och dit, många gånger på förhand utan att ha läst och tänkt igenom, ofta på ren hörsägen eller utefter egoistiska intressen. Det är beklagligt och ibland riktigt trist mot dem som i många år arbetat med ett verk eller en fråga. Tyvärr verkar denna typ av utdömanden ha blivit en allmän åkomma, att snabbt tolka uteslutande politiskt istället för att betrakta det skapade mer sakligt och djupt och sedan, om det är nödvändigt och/eller relevant, lägga ett politiskt raster. För en kulturutövare är det en mardröm att tolkas enbart politiskt och att bli en tingest i maktpolitiska strider. Jag kan se en parallell till när det krockar mellan akademisk forskning och samtal och den politiska offentligheten. Det du kan och bör känna dig fri att pröva av tankegångar och idéer inom akademin, det uppfattas helt annorlunda och kan snabbt tolkas ihjäl med en mediepolitisk tolkning. Kulturen får förstås alltid tolkas politiskt, men kulturen kan inte hela tiden tolkas enbart politiskt, då blir den till slut värdelös och utbytbar mot reklamblad och kommunikéer. Kultur handlar ju till stor del om att ge rum åt många berättelser och uttryck. Skapande är och bör vara en möjlighet för alla, en strävan och en tillfredsställelse över att redan vara där, på seglatsen, i paradiset, att känna dörrarna, slussarna öppnas här och nu.

AC: För övrigt. Det bor en hund i ditt hem. Hur kommer det sig?

LG: Jag har levt med hundar större delen av mitt liv. De finns i det mänskliga samhället och någonstans ska de bo. Miss B som är vovven hos oss idag är rescue från Hundar utan hem, tidigare har de kommit från Hopp och Hundstallet. Det finns många föreningar där hundar väntar på att få snälla hem. Miss B och jag kommer bra överens, hon följer mig och jag följer henne; vi är på gott och ont fellow prisoners of/in human/nature culture. Alla hundar som har bott hos mig har med fördel ätit vegohundmat. Jag avundas dem deras förnämt lätta tassavtryck på jorden, till den dimensionen är det omöjligt att nå.

Publicerad 2/10 2016