Feminism och djurrätt

1. Jag vet inte om du har läst Djurrätt och Socialism av Toivo Jokkala och Pelle Strindlund, men i den står det ju att det förnuftsbaserade etiska/moraliska ställningstagandet att kämpa för djurs rättigheter fått feministisk kritik som går ut på att djurrättsengagemanget kan ha sin grund i empati och inte behöver vara förnuftsbaserad. Vad anser du om det?

Det är bra att feministiska perspektiv diskuteras, också av män. Men är det på allvar? Det är rätt typiskt att man tar fasta på en feministisk kritik som vill tillföra dimensionen känslor. Sådan kritik är något som den patriarkala kulturen med dess omedvetna stöttepelare kan nämna och lyssna lite fint på eftersom den inte utmanar hierarkin och dualismen mellan förnuft och känslor. Förnuftet blir männens område, feministerna får bidra med känslor i marginalen. Vi kan alla krama varandra en smula mer. Stämningen blir tolerant och god och de intågande männen kan besätta maktpositionerna i lugn och ro. Medan majoriteten kvinnor i rörelsen kan fortsätta utgöra gräsrötterna. I själva verket finns det sprängstoff i en feministisk kritik som kritiserar på djupet: Varför anses kvinnors kritik bestå av känslo/empatiresonemang? Varför ignoreras mångfalden i den feministiska kritiken? Varför görs mångfald till enfald och varför förminskas kritiken? Detta har att göra med härskartekniker, de omedvetna sätten att osynliggöra och marginalisera kvinnors arbete. Och det har att göra med en väl omhuldad myt att så kallad förnuftsbaserat engagemang skulle vara känslomässigt oberoende. Att det är möjligt att dela upp i förnuft kontra empati. Men detta är inte sant. Förnuftsmässiga slutledningar i etik grundar sig på värderingar och känslor; på empati eller brist på empati. Ett bevis för det, är att vägs ände inom moralfilosofin kallas att något är kontraintuitivt. Det vill säga att det vi genom ”förnuft” kommit fram till kan vara orimligt. Hur bedöms vad som är orimligt? Jo, på ett intuitivt sätt. Vad är ett annat ord för intuition? Känslor. Men detta är förstås viktigt att mörka. Varför? Varför dölja att män är lika känslostyrda som kvinnor? Och att känslor spelar roll vare sig det handlar om hårda/kalla eller mjuka/varma känslor? Jo, för att associationen förnuft ger mer status och makt. Medan ”kärring”kompetensen empati ger nada. Det vill säga: Män som vill räknas ska vässa sig i det som är förnuftsbaserat, kvinnor som inte vill bli osynliggjorda eller förminskade ska vässa sig inom känsloområdet. Fast alltihop är en falsk motsättning. Men på det viset utgör feminismen inget riktigt hot mot den manliga maktstrukturen. Finurligt, inte sant!

2. Hur hänger feminism och djurrätt ihop? Varför är det flest kvinnor som varit djurrättskämpar? Varför är det ofta män som är militanta köttätare? Är det just att kvinnor har lättare att känna empati? Hur undviker man särartsfällan i det påståendet? Är det vår uppfostran till omsorg eller är det att vi tack vare att vi som förtryckt grupp lättare kan sätta oss in i andra förtryckta gruppers lidande?

Kvinnor och andra människogrupper i samhället har fått utstå liknande våld som djuren får utstå idag. Våldet är det patriarkala samhällets: Att äga, kontrollera, systematiskt passivisera, stänga in, exploatera, döda dem som inte tillhör den egna gruppen och som det är möjligt att ha makt över. För alla dem som vill erkänna det: Det finns gemensamma erfarenheter för alla förtryckta grupper. Djuren var de första slavarna. Och de kommer att vara de sista. Historiskt har kvinnor som domesticerade och underordnade associerats till ”djur”. Samtidigt har kvinnor i mindre utsträckning än män ägnat sig åt att jaga, döda och äta andra djurarter. Detta är inget biologiskt nedlagt i folk som föds med snippa – det är en konsekvens av ett maktförhållande. Den manliga särartskulturen som kontrollerar samhället har odlat dödande som dygd, maskuliniteten definerats som köttätande. Att bemäktiga sig andra djur, döda och äta dem har varit och är fortfarande grunden för ett patriarkalt samhällsbygge. Patriarkatet har en moral – den fascistiska. Så har det varit och så är det idag. Kanske kunde det ha sett annorlunda ut. Andra typer av förtrycksbyggen är, tror jag, möjliga. Till exempel skulle vi kunna ha haft ett jämlikt samhälle som ändå förtrycker djur. Att vara schyst mot de egna och utesluta en annan grupp som definieras som de andra är nog möjligt i oändliga kombinationer, tyvärr. Det är logiskt och mycket känslostyrt. Jag kallar det: Den selektiva jämlikheten. Men idag ser förtrycket ut som det gör med våld som fortplantat sig; och det innebär att ska det förändras bör man dra vid roten: hur vi föder och göder oss. Där börjar våldet och därifrån skjuter det fart med olika tekniker för att hålla det hela vid liv: hyckleri (gulla med hundar och katter, servera ångest och mord till middag) nödvändiga lögner (det är inte så farligt, det är naturligt). Att många djurskydds– och djurrättskämpar har varit kvinnor har att göra med den kvinnliga kulturen som den utvecklades i västerlandet under manlig makt. Kvinnor utvecklade en moralkompetens som tillät omsorg om djur eftersom djur inte har någon status och engagemang för dem inte ger någon makt. I slutet av 1800–talet var djurorganisationerna i stort sett de enda organisationerna där kvinnor fick sitta i styrelserna. Djurorganisationerna utgjorde på så sätt frigörande möjligheter för undertryckta behov av att argumentera och debattera, skriva, föreläsa och ta plats i det offentliga rummet. Allt det som kvinnor inte skulle ägna sig åt - och som därför gjorde att de blev sjuka. Särskilt borgerliga kvinnor hade erfarenheter av att bli bundna vid hemmet med barn och husdjur och eftersom de inte fick använda sig av hela sin förmåga utvecklade de en identifikationskompetens. Genom att identifiera sig med man och son kunde de leva hela liv genom dem när de inte fick göra det själva. Denna kompetens kom till pass i kontakt med djurfrågor. Kvinnors underordningskultur kunde greppa djurs situation.

3. I boken finns ju en debatt om hur djurrätt och socialism hänger ihop. Den ena sidan säger att socialismen grundar sig i egenintresset, att kämpa för sin sak, vilket inte kan inkludera en kamp mot djurförtrycket medan den andra sidan tycker att socialismen visst kan inkludera en kamp mot djurförtryck eftersom de menar att socialismen innebär solidaritet och att ställa sig på "de svagas" sida. Men kan man inte kombinera de två synsätten och säga att djurrättskampen visst kan grunda sig på egenintresse eftersom att vi som förtryckta grupper har samma intresse? Plus det här med att samhället blir bättre även för mig om vi har en tolerant och respekterande inställning till alla levande varelser. (Lite som i exemplet från nazityskland; när de hämtade de homosexuella protesterade jag inte, när de hämtade judarna protesterade jag inte, när de hämtade de funktionshindrade protesterade jag inte, sen hämtade de mig. eller hur det där citatet nu var). Vad tycker du?

Generellt finns en okunskap bland vänsterfolk om att alla ställningstaganden i grunden är etiska. Många vet inte vad etik är utan tror att etik är ett borgerligt påfund till för att individualisera och splittra. Att moral är associerat till den feminina kulturens moral och ickeegoism, har också påverkat. Att istället vara egoist, att se till sitt egenintresse, är en kulturellt skapad maskulin egenskap som män lockas till och som inte hotar deras identitet och makt. Varför tar man ställning för ett egenintresse? Det finns ett svar och detta svar – hur det än lyder – innebär ett etiskt ställningstagande. Egenintresset, vad jag kallar den selektiva jämlikheten, är negativ på lång sikt. Det funkar en tid men blir förödande i längden. Fortsätter människan som hon nu gör med nuvarande ekonomiska världsordning, miljöförstöring och skövling av natur och andra djur– och växtarter kommer hennes egoism drabba även hennes rika artmedlemmar i Väst. I allt detta har djurexploateringen en inte så liten del. Den slår mot fattiga, kvinnor, ickevita, barn via erosion, kväveutsläpp, metangas, färskvattebrist, ohälsa. Men på kort sikt fungerar ju egenintresset. Vi här i Väst kan äta på och konsumera som vanligt utan att det märks så mycket bakom flyktingridåer och staket mot slakterier och djurfabriker. Vänstern med sin tendens till dogmatism och patriarkala sätt att se har varit dålig på täcka in helheten med dess komplexitet. Vänstern – liksom alla sociala rörelser – måste börja odla tänkande kring de förtryck som Marx utifrån sin tid inte förmådde se: sexismen, rasismen, artismen. Förtrycket av kvinnor, andra etniska grupper och andra djurarter och hur dessa förtryck är sammanvävda. Annars blir vänsterns arv en relik, ett otidsenligt redskap utan kraft att förändra. Mossa mossa på vänstern, ungefär.

4. En annan problemställning i boken är ju kritiserandet av livsstilismen och det individualistiska konsumentmaktstänkandet som ibland förekommer hos djurrättsaktivister. Hur ser du på det?

Livsstilism är ett uttryck som används för att nedvärdera avvikande sätt att leva. Faktum är att alla livsstilar är livsstilism. Det finns ideologi bakom alla livsstilar, etiska, konstnärliga, sexuella, politiska, religiösa. Skillnaden är graden av medvetande hos dem som utövar livsstilen. Det är inte mindre livsstilism att leva som husmanskostare än att leva som vegetarian eller vegan. Att vara husman – livsstil som sätter mannen i huset främst och som innebär djur som mat – är en livsstil precis som att vara vegan. Ofta inbegriper den husmanska livsstilen okunskap och omedvetenhet om det egna agerandets politiska betydelse. Konsumtion och ätande och privat liv har varit kvinnliga domäner utan status – det är en anledning till hånet mot det privatas politiska betydelse. Livsstilism som politisk och etisk strategi är underskattad hos många traditionellt politiskt aktiva. Samtidigt överskattad hos andra. Man kan arbeta veganpolitiskt och ändå inte klara av att leva som vegan, t ex. Det är självfallet fullt ok. Hur få till bestående förändring? Djurfrågor har levt i marginalen och få inser att olika politiska synsätt kan användas. Precis som vad gäller människorätt, mänskliga rättigheter och mänsklig jämlikhet. Som ju är olika begrepp med helt olika politisk innebörd och mål för samma etiska värdering: att människor har rätt till lika hänsyn. Likadant med djurfrågor. Anser du att djur har rätt till lika hänsyn? (Obs Betyder inte automatiskt lika behandling.) Använd just din politiska övertygelse för att genomföra det i praktiken. Vad gäller frågorna 3 och 4, se gärna Arbetaren 21/03. ”De mest alienerade av oss alla.”

5. När det kommer till dig, var det förnuftet eller empatin som gjorde att du började engagera dig i djurrättsfrågor? Vad är kärnan i ditt engagemang? För mig var det en massa saker i kombination, men det var när jag läste en krönika av dig där kontentan var att vi inte kan rättfärdiga dödandet av andra, som något hände i mig och jag kände att nej, det här funkar inte längre, alltså en mer förnuftsbaserad insikt om att jag inte kunde rättfärdiga på något sätt att fortsätta äta kött.

Vad roligt att jag påverkat dig till att tänka och känna kring djurrätt. Jag tror som sagt inte att det går att separera empati och förnuft. Det finns inget förnuftsbaserat engagemang som inte också är känslobaserat. Kärnan i mitt engagemang är feministiskt: underifrånperspektivet styr mina tolkningar av världen. Med ett tillägg: utifrånperspektivet. Kombinationen utifrånunderifrån ger en teknik för att dels kunna se klart, från håll på samhället och på den egna positionen; dels kunna se maktförhållanden, hur samhällets hierarkier ser ut underifrån. Kort sagt: Jag strävar att göra maktanalyser med en icke insyltad blick. Vilket kräver sin kvinna. Varje politiskt agerande har ett perspektiv, en metaetik. Var och en av oss har en materiell och social position som faktiskt påverkar vårt synsätt och vårt ställningstagande. För mig som vit medelklasskvinna (förvisso luspank) betyder det att jag måste erkänna att jag har en materiell och social position som gör att jag har mer makt än många andra människor i den här världen och att jag därför bör maka på mig, globalt sett. För djurfrågor betyder det att den som inte försöker leva som vegetarian/vegan har materiell bias, det vill säga svårare att se objektivt och opartiskt på frågan. Hon eller han utövar makt över djur genom att köpa deras döda kroppar. Det är ett minimum av intellektuell hederlighet att erkänna detta när man diskuterar djurs situation i det mänskliga samhället.

6. Varför ska man vara vegan och inte vegetarian

Det finns bra skäl för båda. Vegan som ett sorts ekonomiskt röstande – för att det mest av alla köpbojkotter påverkar djurförtrycket. Men det viktigaste är inte hur lite komjölk och ägg du lyckas undvika utan hur du arbetar totalt sett. Vegetarian för att det är socialt mindre svårt i en extrem komjölkskultur som den svenska. Det kan vara lättare att få med sig folk på att bli vego om det inte verkar enormt svårt och avvikande. Med betoning på ”verkar”! Att vara vegan är inte så himla svårt som det ofta framställs.

7. Vissa saker undrar jag hur det skulle fungera med en fullständig djurrättsideologi. Hur ska man t.ex. reglera viltbestånden utan jakt?

Jag tror egentligen att behovet av reglering inte är så stort. Det är människan som i egenintresse behöver mer och mer mark p g a kött– och fiskproduktionen som kräver enorma arealer. Andra arter har fått maka på sig och många har gått under. En symbiosrelation med reglering av arter som lever nära människor, typ möss och råttor, duvor, kaniner etc är vad jag förstår möjlig utan våld. Staden Basel i Schweiz har t ex visat hur man med ickevåldslösningar kan reglera en duvpopulation utan att ha ihjäl en enda duva. Man använder matutlägg och atrapper och utbildar de människor, ofta pensionärer, som vill ge duvorna mat, till att mata på ett bättre sätt. Att använda sig av kunskap om olika arter och hur de fungerar är ett effektivt sätt att hålla populationer nere. Feromoner, dofter, från rovdjur, liksom lågfrekventa ljud kan användas för att hålla borta råttor och möss. Vettigt använda kemiska preventivmedel kan också användas - det gör vi människor också.

8. Jag har hört att man ska vara sparsam med att köpa soyaprodukter. Stämmer det att soyaodlingar inte är förenliga med en hållbar utveckling?

Nej. Det måste inte vara något fel på sojaodlingar. I Brasilien har dock känsliga biotoper förstörts till förmån för sojabönodling, soja som går på export till Sverige t ex. Det handlar om en av Världsbanken uppmuntrad ekonomisk politik som går ut på att Syd ska sälja fodergrödor till våra tvångsuppfödda, instängda djur i Väst. Det är nämligen till djurfabrikerna sojan går. Fast människor svälter i Brasilien. I Sverige står vegetarianerna för 1% av konsumtionen av importerad soja.

11. Vad håller du på med nu, några projekt?

Jag skriver på en ungdomsbok om feminism, Vadå feminist, som kommer i början av 2004. Jag arbetar också på en bok om feministisk kritik av köttnormen, Den livrädde styckmästaren [Skönheter och odjur, Makadam, 2005. Red:s anm.], som jag hoppas hitta ett förlag till.

12. Har du några boktips?

Scum Manifesto av Valerie Solanas. För humorn, allvaret och det goda vansinnet. Förtjänstfullt nyöversatt av Sara Stridsberg. Läs den gärna också på engelska.

Vilhelmina Alwert

Publicerad i: Tigerskott i brallan. Augusti 2003