Intervju 15 januari 2007

Micke Mildén (MM): Hur ser din vardag ut? Skrivande, föreläsningar, arbete för att försörja sig?

Lisa Gålmark (LG): För tillfället beställer jag recensionsexemplar av vårens böcker och skriver på en essä om klimathotet och livsmedelssektorn som kommer i tidningen Arbetaren. Som helhet handlar det rätt mycket om att läsa mängder av tidningar och tidskrifter och böcker (svenska och utländska). För de böcker jag hittills skrivit har det gått åt mycket tid till att göra research. Att förbereda föreläsningar kan också ta sin tid men oftast är det mesta arbetet gjort i och med att boken är skriven. Föreläsningar är viktiga för att möta läsare men även för att föreläsande möjliggör skrivandet ekonomiskt. Förlagen betalar ju inte för nedlagt arbete i form av research - fast de kanske borde - såvida inte boken förväntas sälja i miljonupplagor... Föreläsningar och stipendier är en viktig inkomstkälla för de flesta skribenter och författare. I mån av tid går jag även på presskonferenser och andra konferenser och seminarier. Jag är mest intresserad av att skriva recensioner eftersom det är där jag har kompetens sedan över femton år tillbaka. Jag jobbar heltid men disponerar tiden fritt vilket gör att jag jobbar en hel del kvällar. Ibland tar jag helgjobb inom hemtjänsten. Jag har jobbat där då och då sedan jag gick ut gymnasiet. Jag är väldigt tacksam för denna möjlighet. Hemtjänsten har indirekt finansierat mina studier på universitetet och dessutom hållit karaktären i hyfsat trim genom att bland annat ge övning i ödmjukhet. Situationen för äldre människor är en temperaturavläsare för samhället i stort och ofta väl så intressant att få inblick i som att läsa senaste New Scientist eller Granta. Det är - trots att det kan vara slitigt - ett av de finaste arbeten man kan ha och jag hoppas att jag kan fortsätta med denna syssla parallellt med intellektuellt arbete. Dock bör det framhållas att det är en skam för lönesättarna att det inte är dubbelt betalt mot vad det är idag.

MM: Hur ser dina politiska engagemang ut idag?

LG: Jag är intresserad av sociala rättvisefrågor i allmänhet men särskilt intresserad av att skriva och debattera sådant som jag tycker är brådskande och angeläget men som få vill tala om.

MM: Hur och när började ditt engagemang?

LG: Jag gick med i Amnesty som tonåring, i trettonårsåldern. Jag var klart yngst. I min grupp 147 fanns Jarl Hjalmarsson (!), gamle högerledaren och kriminalvårdsreformisten, författarna Jesús Alcàla och Astrid Flemberg-Alcàla och ett antal andra personer som var eller sedermera blev inflytelserika. De var väldigt respektfulla mot mig trots att jag var så ung. Detta var början till ett intresse för globala rättvisefrågor utifrån en kritik av den västerländska hegemonin. Jag var aktiv i Linje 3 och bildade skolans grupp i Folkkampanjen mot kärnkraft. Jag var också med och bildade en lokalavdelning av Framtiden i våra händer, en nätverksorganisation som hävdade det personliga politiska ansvaret för en mindre resursslösande samhällsinriktning inspirerad bland annat av den norske filosofen Arne Naess. Jag reste i Asien i ett år med tåg och båt, så billigt och med så lite flyg som möjligt (flygets utsläpp var redan då allmän kunskap inom miljörörelsen), och skrev artiklar om studentpolitiken för studenttidningen på Stockholms universitet. Resan var en fantastisk och omvälvande upplevelse och ledde vidare på det internationella intresset. Tillsammans med andra filosofistudenter var jag med och startade El Salvadorkommittén på Stockholm universitet för att stödja studenterna i landet. Jag gick med i och blev aktiv i Svensk-filippinska förbundet för att stödja de fackliga och sociala rörelserna i Filippinerna.

MM: Växte du upp i en politiskt engagerad miljö?

Min mamma, som kom från en arbetarfamilj, var kommunalråd för folkpartiet i vår kommun. Mamma uppmuntrade mitt intresse även om hon och min far snart förstod att jag inte hade riktigt samma ideologiska inriktning som de. Vi hade barnflickor och en av dessa var aktiv i FNL-rörelsen. Hon påverkade mig till att reflektera över rättvisefrågor.

MM: Har dina åsikter förändrats på något speciellt sätt genom åren? Nya upptäckter? Vänt dig ifrån något?

LG: Mina intressen har varit tämligen stabila. Jag är intresserad av internationella rättvisefrågor, moralfilosofiska och allmänteoretiska frågeställningar i kombination med praktik, ickevålds-revolution och pedagogik liksom estetik. Rent konkret har det blivit att jag kanaliserat dessa intressen i djurrätt och feminism men det kunde nog lika väl ha blivit andra områden. Djurrätt började för mig som en naturlig förlängning av avståndstagandet från sexism och rasism och framstod som helt och hållet självklar. Så småningom blev det tydligt att djurrätt och djuretik rymmer kontroversiella ståndpunkter liksom kontroverser inom fältet. Det gör frågan mer intressant intellektuellt sett. Men, det är synd om dessa skillnader som ju även finns inom människorättspolitiken, ska skymma det faktum att det finns en enkelhet i djurrättsfrågorna: att även individer av andra djurarter har rätt till hänsyn och frihet i relation till människor. Jag har velat bidra med en helhetssyn och en systemkritik och visa på hur ett flagrant bortseende från de som är "minst" i samhällspolitiken - människor och andra varelser - är orätt i sig och slår tillbaka på samhället på lång sikt. Jag brinner fortfarande för tesen att alla ska vara med. Vill man socialpsykologisera kan en kalla det för en politisering av ett engagemang mot mobbing och utstötning (ofta men inte nödvändigtvis av det/den som avviker från normen).

MM: Som jag förstår det har du varit engagerad i folkrätt (genom Amnesty), djurrätt (genom Djurens Rätt) och feminism (exvis med Foff). I Skönheter och odjur gör du en koppling mellan alla former av förtryck. Hur har din insikt om att allt är sammankopplat vuxit fram? Hur har du hittat till den positionen?

LG: Huruvida allt är sammankopplat vet jag inte. Däremot är det viktigt att undersöka saken, att fråga sig huruvida det är så att det finns samband och sedan pröva det. Skönheter och odjur-boken vill inte göra anspråk på sanningen i någon total mening men visa på, pröva, ett perspektiv. Alltså: Så här kan samhället också ses. Historiskt finns det ju tydliga kopplingar mellan olika förtryck - att en typ av förtryck har använts för utövandet av andra förtryck - men det innebär inte att det måste vara så, att samband mellan olika förtryck skulle vara en naturlag. På en sådan sorts naturlag tror jag inte och det skriver jag också i boken. Snarare är nog alla kombinationer av förtryck och rättvisa möjliga. Men metoder för upprätthållande av makt liknar ofta varandra och risken för att förtryck och våld fortplantar sig är inte liten, det visar den västerländska historien.

MM: Ditt arbete i djurrättsrörelsen har kommit att röra sig mot skribentens och författarens arbete. Hur kommer det sig? Har det varit ett medvetet val?

LG: Mitt engagemang i djurrättsrörelsen började när djurrättsrörelsen rätt mycket låg i träda och det som fanns var en antidjurförsöksrörelse, 1989. Begreppet djurrätt kom upp när Birgitta Carlsson (dåvarande ordföranden) och jag diskuterade en dag i villan på Nordiska Samfundet mot plågsamma djurförsöks kontor i Hägersten: Jag minns att jag berättade om mitt engagemang i Amnesty och undrade varför föreningen inte plockade upp parallellen med mänskliga rättigheter och människorätt genom att tala om "djurs rättigheter" och "djurrätt"? Birgitta tog det till sig och använde begreppet djurrätt, vad jag känner till, för första gången i bokform i förordet till den svenska utgåvan av Peter Singers Djurens frigörelse (Animal liberation) som kom året därpå. Mitt arbete i denna djurfrågerörelse började som bibliotekarie och bokförsäljare på Animalen på Drottninggatan i Stockholm. Jag hade lagt min doktorandutbildning i tvärvetenskap (Tema Vatten och Natur) på hyllan och därutöver blivit ensamförsörjare med hund. På Animalen kunde hunden vara med vilket var en stor fördel. Efter några månader började jag skriva recensioner för tidningen Djurens Rätt! Tidningen fick en kultursida som Birgitta Carlsson, Birgitta Forsman och Ingegerd Erlandsson redigerade men som jag efter en kort tid fick förtroendet att ta över redaktörskapet för. Så fortsatte det. Arbetet bestod i att beställa litteratur till biblioteket, läsa, recensera och skriva recensioner och uppmuntra andra att skriva. Så min syssla har i princip sedan början varit bibliotekarien, litteraturvetaren, skribentens och redaktörens.

MM: Hur ser villkoren egentligen ut för att vara författare i djurrätts- och feministiska frågor? Går det att leva på t.ex.?

LG: Jag ser mig som skribent och författare allmänt men med särskild kompetens i dessa frågor. Jag har även skrivit artiklar och kolumner i andra frågor; essäer, debatt och recensioner av skönlitteratur och facklitteratur allmänt. Att kompetensen har kommit att ligga på djurrätt och feminism är inte ett medvetet val. Snarare var det en slump sprungen ur något som varit med tidigt i livet och som handlar om att jag inte gärna har velat ägna tid åt något som andra redan gör eller gör bättre. Ser jag att något redan görs eller görs på ett nöjaktigt sett som jag inte kan förbättra något lite, då tappar jag lätt intresset. Jag vill gärna kunna rättfärdiga mina val och min vardag: Varför ska just jag göra detta? Finns det något annat viktigt som ingen eller få sysslar med? En mardröm vore att rulla sten där alla andra håller på när det finns lika viktiga och tunga stenar längre bort som ingen ser eller låtsas om. Stenar som folk kanske till och med försöker få en att inte rulla. Djurrätt och feminism, ett helhetsperspektiv och en kritik av det västerländska samhällets produktionsinriktning på bekostnad av andra människor, djur och natur, det är och har länge varit något som få talar om. Men det finns saker jag gör oavsett allt annat, som jag inte kan låta bli; poesi till exempel.

MM: Hur ser djurrättsrörelsen på dem som jobbar intellektuellt? Finns det plats för den rollen? Finns det några skillnader om man jämför med de(n) feministiska rörelsen/rörelserna?

LG: Jag vet inte hur djurrättsrörelsen ser på intellektuella idag. När jag arbetade på tidningen Djurens rätt fanns det rätt mycket av bildningsförakt, något som jag då kom att ägna mycket tid till att försöka ändra på. Den svenska feministiska rörelsen är istället stolt över sin intellektuella gren, som ju är mycket livaktig och etablerad via universiteten och högskolorna. Något sådant finns ännu inte inom (den svenska) djurrättsrörelsen. Jag tror att det helt klart är en väg att gå. Men det är möjligt att lära av den feministiska rörelsens misstag här: länge har det funnits ett stort glapp inom den feministiska rörelsen mellan så kallat vanligt folks kunskaper och universitetsfolkets vilket har resulterat i att när det blåser lite så blir frågan lättsänkt i medierna. Att ha en ordentlig förankring utanför universiteten genom folkbildning är lika viktigt som att få frågan accepterad som akademiskt perspektiv. Det är förstås även en demokratisk fråga.

MM: Är det möjligt att bli accepterad och respekterad bredare än bara inom de rörelser som är engagerade i samma frågor som du? Hur ser kulturklimatet ut i Sverige?

LG: Svenskt kulturklimat är tyvärr rätt fattigt, läs enahanda och småfegt. Svensk kulturelit hyllar gärna myllrande romaner men håller undan för myller på kultursidor och i tidskrifter. Det finns en ängslighet som tycks ofantlig.

MM: Nu när du jobbar som skribent och författare - ser du dig som aktivist? Vad innebär aktivism för dig?

LG: Nej, jag ser mig inte som aktivist när jag skriver - utom då jag inte lyckas få det skrivna sålt och istället ger bort det! Det händer även att jag ger bort texter som kanske kunde ha blivit sålda. Allt ideellt arbete jag har lagt ned, kallar jag aktivism. Genom åren har det blivit en del genom föreningar och nätverk. I jobbet som redaktör på Djurens rätt! lade jag ner en massa gratis-tid och övertid och det har hänt att jag planerat aktioner, det kan kallas aktivism, se LOVE:s fredliga konstaktion på Moderna museet och begravningståg utanför Scans huvudkontor som vi gjorde 2000. För mig är en aktivist någon som lägger ned tid på politik utan att få eller ta betalt för det. Jag definierar inte aktivism enbart som politisk vilja eller hållning omsatt i handling. I annat fall skulle alla skribenter och författare vara aktivister eftersom alla skribenter och författare har någon sorts politisk hållning när de skriver och låter publicera.

MM: Är förändring (av samhället) möjlig? Vilka verktyg tror du att vi måste använda för att åstadkomma förändring?

LG: Visst är det möjligt. Endast tanken att det inte skulle vara möjligt förhindrar en förändring. Många tror att de inte betyder något i det stora hela och om många tror så händer heller ingenting. Jag tror på att börja tidigt med de framtida medborgarna. Respekt inför och träning till att identifiera sig och känna med människor av alla sorter och med andra varelser och hur det kan omsättas vardagligt. Hur viktigt det är att vara kamratlig och dela på saker och ting. Vad förskolorna och skolorna gör är hyperviktigt. Här måste det till stora kvalitetsförändringar som rimmar med hur barnomsorgen utvecklats i kvantitet. Medierna är annars det stora problemet. Om medierna släppte de ordinära kändisarna, artisterna, skådisarna och istället gjorde kändisar och förebilder av folk (aktivister och anställda), som jobbar för en förändring av samhället mot större rättvisa och hållbarhet, då skulle det ske en förändring. Det är en genväg men genvägar kan vara okej ibland - särskilt när det är bråttom. Och bråttom är det ju.