Är mansrörelser med råkost och tantra på agendan det stora hotet mot dagens och framtidens jämställdhet och feminism? I SvD 15/12-14 spanar Marcus Priftis fram moderna mansrörelsers sökande efter en inre vildman, men går vilse i skogsbrynet.
I sin artikel låter Priftis Herman Ottossons "Raw Man"-kurskoncept bli representant för hela den mytopoetiska mansrörelsen, som han kallar den. För all del är de band som Priftis pekar på, mellan föregångarna Robert Bly respektive John Gray och Raw Man, intressanta. Men varför utelämna de centrala koncepten ”jägaren” och ”krigaren” hos Bly och Gray?
Är anledningen att dessa koncept sår tvivel om att de associationer som konceptmakarna bakom Raw Man gör verkligen är representativa? Istället för att kritiskt granska dessa låter Priftis dem nämligen ligga till grund för hela sin slutsats: "Det är inte en slump att mannen som för mytopoetikens banér i 2014 års Sverige är vegankock, yogainstruktör och renlevnadsmänniska. Det är ett tecken i tiden, vars historiska konnotationer oroar.”
Men tänk om det mer är ett knippe disparata livsstilstrender än ett tecken på något? Här återkommer vi till Bly och Grey. Deras idealbilder av jägare och krigare är inte tillagda på marginalen, utan, vill vi mena, djupt inbäddade i den typ av ”råa” maskulinitet som även Raw Man tycks lära ut. Priftis text blir därmed precis lika försåtlig och motsägelsefull som Raw Man när den glider över från rå maskulinitet till råkost och veganism.
Ordet vegan skapades 1944 i Storbritannien för att beteckna konsumtionsbojkott av produkter vilkas framställning inneburit djurplågeri. Kostvalet vegan kan vara en neutral smak- och hälsopreferens, men som etisk och politisk rörelse utgår veganism inte sällan från feminism och antirasism för att hävda respekt och ickevåld gentemot mångfalden av olikartade varelser. Inom denna breda rörelse återfinns sammanslutningar speciellt inriktade på intersektionell jämställdhet och feminism, till exempel Feminists for Animal Rights och Sistah Vegan.
Vi är övertygade om att Priftis analys hade kunnat säga något viktigt om den inte hade tagit mansrörelsens egna tolkningar av sig själv för givna. Det finns ett stort behov av kunniga genusanalyser, inte bara av de ogenerade mansrörelserna utan än mer av de strukturellt organiserade mansklustren i politiken och näringslivet. Det är trots allt inte minst där – med ensidig genusrepresentation och kapitalkoncentration, klimatgasslösande flygturer, jakt på försvarslösa djur och åtföljande miljöförstörande köttkost – som den reaktionära och våldsamma mansrollen materialiseras och återskapas som samhällsideal.
Tore Andersson Hjulman, doktorand idéhistoria Luleå tekniska universitet
Lisa Gålmark, fil mag historia författare till Skönheter och odjur (Makadam)
Publicerad i SvD kultur 20/12 2014