Vad betyder människors djursyn för synen på medmänniskor? Hur samverkar intolerans respektive tolerans med människors syn på djur? Nästa vecka arrangeras konferensen the Animal Turn av Pufendorf Institute på Lunds universitet. Ämnet djurens situation i människors samhällen kan tyckas perifert, men rymmer centrala, och aktuella, frågeställningar om hur det är möjligt att motarbeta såväl djurplågeri som rasism och intolerans.
De flesta människor skulle nog säga att de vet vad det betyder att bli behandlad "som ett djur". Men hur tänker de?
Villkoret för att varsebli referensen ”bli behandlad som ett djur" är att människor kan föreställa sig belägenheten hos djuret i "som djur". Det vill säga, djuret i "som djur" upplevs äga de egenskaper som gör att det kan fara illa. Djuret uppfattas inte som ett ting, utan som en lidande varelse.
Men om att bli behandlad som ett djur är någonting avskyvärt – hur kommer det sig att det är tillåtet att behandla djur illa, exempelvis att använda djur i plågsamma experiment och att regelmässigt slakta dem?
Det traditionella, hävdvunna svaret är förstås att de är djur, och inte människor. Att behandla djur systematiskt illa, uppfattas inte som ett förtryck, därför att de som utsätts för behandlingen tillhör kategorin djur. Vi är vi människor, i motsats till dem, djuren.
Men den som inte vill tänka som de kristet högerextrema i USA och ta avstånd från evolutionsteorin, måste erkänna att vi människor är utvecklade ur och släkt med andra arter. Det vill säga, människor är unika individer av en unik art, homo sapiens, som delar helmängden Animalia med andra djurarter.
Detta svårbestridliga faktum har visat sig oändligt svårt att hantera. Men varför? Varför vill vi människor ogärna veta av vår planetära släkt? Hur kommer det sig att människor kan dra den ologiska slutsatsen:
Ingen vill bli behandlad som djur, men djur får behandlas som ingen vill bli behandlad.
Självfallet handlar det om vanor, grupptryck, påverkan från reklam med mera, men även om traditioner och strukturer sprungna ur en europeiskt patriarkal kultur, där kött från djur som födoval varit lika med en dominerande maskulinitet.
Och framförallt: om hur historien om denna kultur har traderats. Genom den västerländska kolonialhistorien har de verkliga djuren utnyttjats tillsammans med beteckningen ”djur” för att rättfärdiga underordning och förtryck av människogrupper, i det egna samhället och i samhällen på andra kontinenter.
Ändå var det inte djuren som utförde förtrycket av människor, utan makthavare som använde den egna förslavningen av djur, som modell för att förslava människor. Djurkategorin brukades som stigma, trots att det inte var djuren, utan människors illabehandling av djur, som bidrog till förtrycket av människor. Kategorin kom att förväxlas med relationen: Istället för att ta avstånd från förtrycket av djur, har vi fått lära oss att ta avstånd från djuren.
Vilken betydelse har detta misstag för nutida mellanmänskliga relationer? Vilken inverkan har ett samhälles djursyn på dess människosyn? Redan 1949 påpekade den judiske filosofen Theodor W. Adorno:
"[Pogromen] inställer sig som möjlighet i det ögonblick människan möter blicken hos ett skadskjutet djur. Den förhärdelse med vilken hon skjuter ifrån sig denna blick – ’det är ju bara ett djur' – reproducerar sig automatiskt i misshandeln av människor, där gärningsmännen hela tiden måste upprepa för sig själv detta 'bara ett djur' därför att de inte är helt övertygade om det ens i fråga om djuret." Minima Moralia. Reflexioner ur det stympade livet (1951), övers. Lars Bjurman, 1986, s 126.
Den emotionella förhärdelsen i relationen till djur – nedvärderingen av djuret – återskapas automatiskt i förhärdelse och nedvärdering av människor. Förhärdelse gentemot djur leder vidare till förhärdelse gentemot människor.
På vilket sätt är Adornos iakttagelse och insikt relevant? Vad händer om den psykologiska forskningen tar Adorno som utgångspunkt för att ställa frågor om hur synen på djur påverkar synen på människor?
I ett projekt med studenter i Australien 2009, ”Exploring the roots of dehumanization”, fann psykologerna Kimberly Costello och Gordon Hodson att uppfattningen om en vid klyfta mellan människor och djur innebär förhöjd risk att hysa fördomar mot andra människor utanför den egna gruppen; skarpa åtskillnader mellan djur och människor underbyggde avhumanisering av immigranter och andra utanförstående kategorier.
Psykologerna frågade sig: Vad händer med attityderna till andra människor om åtskillnaden mellan djur och människor minskar? Kunde vägran att förhärda sig mot det skadade djurets blick bidra till att andra människor uppvärderades? En andra studie 2012, ”When closing the human – animal divide expands moral concern”, nu med studenter i Kanada, visade att uppvärdering av djur kan göra människor mänskligare: mindre främlingsfientliga och mer humanitärt sinnade.
Studenterna fick läsa texter vilka underströk antingen det gemensamma eller skillnader mellan djur och människor. Att läsa texter som poängterade att djur äger förmågor som människor har, medförde att studenterna började betrakta mänskliga utanförgrupper som betydligt mer mänskliga, en process som brukar kallas återhumanisering, rehumanization.
Studenternas empati med utrikes immigranter, känslan av att denna grupp har mycket gemensamt med människor i Kanada (värdlandet), ökade och studenternas fördomar mot immigranter minskade. Effekten uppstod när djur liknades vid människor, inte vid det motsatta, när människor liknades vid djur (det sistnämnda bevarade status quo).
Genom att djuren först höjdes till människors nivå, kunde projektet alltså indirekt ta bort det sociala värdet i att avhumanisera andra människor. Själva värdet av att framställa ”de andra” som djurlika, försvann när studenterna påmindes om att djur faktiskt delar många känslomässiga och kognitiva förmågor med människor.
Även studenternas känsla för moralisk omsorg i allmänhet vidgades och gav dem en större benägenhet att ingripa till försvar för marginaliserade grupper.
Med andra ord: en fördjupad utvidgad humanism som inbegriper även djur kan verka som medel mot intolerans och rasism. Vilket är en försäkring det borde vara hög tid att inse omfattningen av: Så länge djur slaktas, består slaktandets hot, risken att våldets praktik, och dess förutsättning, den känslomässiga distanseringen, uppdelningen i vi och de, kan komma att användas på människor.
När människor erkänner djurs förmågor, och inser det etiskt nödvändiga med en avveckling av den systematiska och kommersiella misshandeln av djur, ökar möjligheten att inse att alla människor är lika ovärderliga medmänniskor. Och först då undandras den fruktansvärda möjlighet Adorno påvisade, att behandla någon ”som ett djur.”
Tal på Feministisk festival i Moriska trädgården 2014