Historieskrivande är en het plats att vistas på. Och ska så vara. Länge betydde historia privilegierad manshistoria, det vill säga vinnarminoriteten ur manskategorin dokumenterade hur den ansåg att det gick till när den erövrade och upprätthöll den politiska makten. Och lärde ut resultatet som en given och av alla omhuldad berättelse.
I takt med att allt fler människogrupper under 1900-talet tillskansat sig utrymme, utbildning och bättre vetande har sådant berättande fått sig en rejäl törn. Historieämnet har breddats på många universitet och forskare har med hjälp av feministisk teori kommit till insikt om att var och en skriver utifrån en viss utkikspunkt som påverkar forskningens resultat. Och att det är bättre att förhålla sig kritiskt medveten om detta faktum – och hantera det – än att tro sig stå för en objektivitet som är omöjlig att uppnå.
Förändringen är inte mindre än att den kan kallas en revolution. En mycket positiv sådan eftersom historien – historierna för att vara exakt – lyfter betydelsen av att minnas; svaren på frågorna om vad som hände och varför inverkar på vilken politik som förs. Om 'vi' länge satt i ett rum och uteslutande lyssnade på en person med makt som berättade om samhällets historia, så är detta inte längre kutym. Vem vill bara kunna läsa en viss grupps tankar när det funnits så många briljanta tänkare och aktörer i så många olika kollektiv?
Metoden för att utvidga talrummet är förstås avgörande. Personer med makt måste inte sluta berätta sina historier. Men de får acceptera att dörrarna till rummet har öppnats, och att det finns andra perspektiv på det som hänt än de traditionella. Det underlättar också om många kan komma överens om att något kan hållas för (mer eller mindre) sant alternativt osant.
I annat fall kan det bli som när Vita husets nyligen avhoppade kommunikationschef Hope Hicks försvarade administrationens lögner om den ryska inblandningen i presidentvalet 2016 som ”vita lögner”. Hicks närmade sig ett erkännande av fakta, men nådde inte hela vägen fram. Att en lögn är vit betyder ju inte att den är mindre osann, snarare att den har sin hemvist där lögn och sanning spelar liten roll eftersom det bara finns ett mål – att behålla makten.
Men för många är det svårt att ingå i en demokrati; från Hope Hicks respektive Donald Trump med kollegor i de politiska maktrummen, till mannen på gatan, till mannen i big business, till mannen i den högerextrema rörelsen, till mannen framför datorn, i kommentarfälten och i hatiska mejl, för att ta några relevanta exempel på stereotyper som mestadels saknar vana eller skicklighet för resursmässigt delande med andra än de som liknar dem själva.
Men ur ett västerländskt historiskt perspektiv är den upprörda reaktionen från mestadels män inte alls förvånande. Tillhörighet till manskategorin som ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att tala i hemmet och politiken har i västerlandet över tvåtusen dokumenterade år på nacken.
I nyligen översatta Kvinnor och makt, ett manifest (Norstedts 2018, översättning Annika Hultman Löfvendahl) påminner oss Mary Beard, professor i antikens historia, om vikten av att aldrig glömma talmaktens djupa rötter. Som kvinnlig professor, profil i medierna och aktiv på egen blogg, har Beard erfarenhet av att bli ifrågasatt och utsatt för ärekränkande tillmälen med syfte att få henne att lämna det offentliga rummet. Behöver jag säga att Beard svarar med att göra tvärtom?
Metoden att som enskild stanna kvar och debattera och käbbla med män från alla skikt är förstås avhängig Beards status som välavlönad professor, synlig i etablerade medier. Slagordet ”Your silence will not protect you”, som används av sociala rörelser mot sexism och rasism, stämmer men villkoren för att motstå misogyna beteenden genom att tala ut som enskild är inte desamma för alla. Med det sagt utgör Beards manifest likväl ett nyttigt appendix till den av Tarana Burke startade #metoo-rörelsen och dess slag för rätten och möjligheten och styrkan att i grupp använda yttrandefriheten för att förändra.
Beards föreläsningar hölls tidigt 2017. På grund av den allmänna bristen på kunskap om den kvinnliga talhistorien och dess villkor, framstår de ändå som inlägg apropå metoo. Beard skriver lärt och kvickt i den feministiska yttrandefrihetstraditionen och illustrerar med exempel på hur samhället har svarat på kvinnor som tagit bladet från munnen.
Rätten att tala myndigt till alla, vad saken än gäller, är av grundläggande betydelse för alla grupper och individer som söker ta sig ur eländiga förhållanden. Yttrandefrihet är ingen lyxrättighet för den som har inkomst, mat och bostad, utan en förutsättning för att exempelvis de över fyrtio miljoner människor som lever i slaveri – varav 70 procent är kvinnor – ska kunna få stöd tillräckligt för att befria sig (ILO och Walk Free Foundation, Global Slavery Index 2016).
Beard gör inte denna koppling men den feministiska yttrandefrihetstradition som bygger på rätten att göra sin röst hörd i eget intresse innefattar även det solidariska talet. Avsaknaden av jämställdhet och jämlikhet i medierna påverkar vilka grupper som kommer till tals; betänk vad följande förhållanden innebär för nyhetsvärderingen: 72 procent av kvinnliga ledarskribenter, krönikörer, chefredaktörer och kommentatorer har utsatts för hot eller trakasserier; 35 procent av direktörerna inom medierna är kvinnor, 31 procent av dem som medverkar i det svenska nyhetsutbudet är kvinnor, 18 procent av experterna eller kommententatorerna i media är kvinnor, 17 procent av citerade experter är kvinnor.*
I nutida genusforskning ses kategorierna ’kvinnor’ och ’män’ ofta som socialt, politiskt och historiskt formade. Det är en viktig och djup insikt. Rigid kategorisering av folk vid födseln är en konsekvens av exteriorism, fördomsfulla kopplingar mellan kroppens yttre, och kroppens innehåll av personlighet och kapacitet.
Fenomenet är skyldigt till utestängningen av alla de som själva vill välja kön och som nu äntligen i allt fler länder – men ännu inte Sverige – kan välja ett tredje kön, två eller inget kön. Fördröjningen i Sverige säger något om kulturen: först fyrtio år efter att sjukdomsstämplingen av homosexualitet ströks tog Socialstyrelsen bort kopplingen av trans till psykiatriska diagnoser. Och det hade dröjt än längre om inte transaktivister agerat och ockuperat, och journalister inte hade sett till att deras röster blivit hörda.
Därför borde det ingå i vars och ens historiska bildning, i den svenskspråkiga debatten, skolan och politiken, att ta till sig mer av olika gruppers och olika individers historiska talutrymme. Liksom det borde vara allmänt känt att det alltid finns folk, som själva inte hör till de aktuella grupperna, men ändå anser sig veta att dessa inte behöver lika rättigheter som alla andra.
Ja, lite som när unge Telemachos i Homeros Odysséen (800-talet fvt), uppmärksammat av Mary Beard, säger till sin mamma Penelope att hon ska ta sin slända och vävstol och gå upp på vinden och vara tyst, för ”att tala tillkommer männen, särskilt då mig för jag är ju den som bestämmer i huset.”
Och lite som när Lizzy Lind af Hageby – feminist och djurrättare – vid 1900-talets början bemöttes av hånfulla kommentarer från läkare i vivisektionsbranschen som menade att hon tillhörde en begränsad kår av outbildade damer som förgäves försökte stoppa den oundvikliga utvecklingen: ”Ni kan vifta med era löjliga städmoppar men ni kommer inte att kunna göra något åt tidvågen som rullar in.”
Professorn framställde damerna som konservativa, fastän han själv representerade en kår av priviligierade män som befäste sin makt med alltför igenkännliga metoder: det vill säga på andra gruppers bekostnad. Antalet inburade djur utan erkänd röst – men som försvarades av solidariska damer – ökade i takt med att manskategorin tog över läkaryrket, och i takt med att jordbrukets djurhantering blev alltmer kommersiell. I dag synes dessa läkares metoder otidsenliga, och våldsfria forskningsmetoder sprider sig, liksom vegoalternativen.
Så finns det lite hopp i alla fall. I vår tid är det möjligt att se tecken på en rollbesättning motsatt den som uppstod kring djurrätt vid sekelskiftet 1900. Globalt sett är Trump med gelikar i minoritet, och de kan, för att travestera djurutnyttjarprofessorn från förra seklet, vifta med sina murar och pickadoller men de kommer inte att kunna stoppa kunskapsutvecklingen och demokratiseringen av rätten till utbildning och historieberättande. När de vant sig vid läget kommer de istället att kunna tacka mångfalden av frispråkiga feminister för den nya världsbilden: Tänk allt och alla vi inte hade en aning om.
Publicerad i Syre nr 255 13/4 2018
Copyright: Lisa Gålmark