Nära ett decennium in på 2000-talet gick den svenska kycklingindustrin i putten. Inga frysta eller kokta eller färska kycklingar till salu i livsmedelsaffärerna. Inga kycklinggrytor, kycklingsallader eller chickbits i vitvinssås. Das war alles. Finito. Den industriella kycklingeran till handlingarna.
Glasbitar i kycklingkött på ICA och Konsum blänkte till och öppnade ögonen på konsumenter, producenter och beslutsfattare. I det blixtrande ljuset syntes det absurda och oetiska med en industri som har ihjäl fåglar på löpande band. Det osolidariska i att oändliga mängder spannmål utfodrades till framavlade djur istället för att användas till mat till människor direkt. Det miljöförstörande i att urin och spillning hann sippra ner i grundvatten och fördunsta upp i luften, skapa surt regn och övergödning av sjöar och havsbottnar, i förlängningen slem av alger längs det som tidigare varit badbara östersjökuster.
Och framförallt. Det fullständigt vettlösa i levnads- och dödsvillkoren för fåglarna: stank, lysrör, trängsel, ständig smärta från förtvinade muskler. I Sverige tog kycklingindustrin kål på 74 666 000 kycklingar (2007) per år; av dem skadades och självdog 150 000 årligen i samband med transport till slakterierna. De som nådde slakteriet, 35 dagar gamla, fixerades i fötterna upp och ned på ett band för att vara vid fullt medvetande när deras huvuden doppades i elektriskt vattenbad innan halsen skars upp och de förblödde till döds.
Vi kan hoppas på ett sådant scenario. Att fadäsen som skett i produktionskedjan blir till någon nytta. Skulle höns- och kycklingindustrin vips gå i konkurs på grund av sjunkande försäljning kommer eftermälet att handla om hur etiskt, solidariskt och miljömässigt framsynt det var när pengastödet till industrin drogs in och konsumtionen rasade i botten. Så brukar det nämligen låta i efterhand när gamla orättvisa system går upp i rök. Ja fy, hur det var DÅ. Hur kunde man? Och helt i onödan dessutom – när det i detta fall redan fanns quornkött och sojakött att kryddas till ett resultat så likt att mästerkocken Mattias Dahlgren i blindtest inte kunde känna skillnaden. Tog han inte till och med miste? Eller var det teves köttguru Per Morberg?
Men det som definitivt får kycklingindustrin och kanske även övrig industriell djuruppfödning på fall blir troligen inte etiken, miljöförstöringen, de krympande matjordarna som gör ineffektiv proteinframställning (djurkött) till en samhällsekonomiskt tärande post. Det som får den på fall blir risken för en plötslig utveckling som kan slå in med full kraft. En av djurindustri-investerare omedvetet skapad naturkatastrof.
Förspelet har redan anlänt. Zoonoserna med ursprung i täta och industrialiserade djurbesättningar listas av den svenska försvarsberedningen som ett av de tre största hoten mot säkerheten (övriga är klimatet och massförstörelsevapen). Sjukdomar från bland annat plågade kycklingar kan mutera och smitta inte bara mellan fågel och fågel utan mellan människa och människa. Och mellan dött kött och människa. I en missriktad åtgärd rekommenderar WHO självhushållsuppfödningen av kycklingar och hönor i fattiga länder att upphöra för att minska smittspridning. Detta trots att källan till problemet finns i den industrialiserade djurhållningen med dess groteskt stora produktion av kött från dödade djur.
Det tyngsta ansvaret för den självförvållade säkerhetsrisken bär investerare och politiker i Västerlandet inklusive Sverige. Pådrivna av en ekonomisk ordning som sällan tvingas bära sina reella kostnader eller bakslag spärrar man hellre in och hermetiskt tillsluter världens alla framavlade fåglar, grisar och kor än ser att det är där, i de olidligt stinkande hangarerna, de smittande sjukdomarna uppstår och gror. Att det är där risken för smitta är som allra störst.
Det är en risk mänskligheten för sin egen skull inte har råd att ta. En pandemi, en modern digerdöd, kan slå ut miljoner människor lika fort som Lufthansa, SAS och British Airways hinner borda resenärer från Stockholm till Karachi. De små glasbitarna i kycklinglåren från år 2009 kommer jämförelsevis att framstå som säkerhetsmässigt smågrus. Ännu finns det chans att lyfta debatten från glasbitsnivån och se till att det blir industrin, inte människorna och djuren, som går i graven.
Lisa Gålmark, fil mag historia, kulturskribent
Publicerad i Newsmill 31 april 2009 (dock med felaktig och missvisande rubrik och ingress)